Komedi som inte håller måttet

Trailern lovade runt, men det färdiga resultatet håller väl tunt. En galen barnförbjuden komedi är ofta rätt, men precis som många andra filmiska lustigheter lider Game Night av en irriterande ojämnhet och en uppskruvad ton som alldeles för ofta känns ansträngd.

Så blir det liksom inte sällan när skämten inte riktigt håller måttet och dialogen inte är så smart och fyndig som upphovsmännen själva tycks tro.

I fokus finner vi Max och Annie, ett par vars helgritual involverar snackiga, men lugna spelkvällar med de närmaste vännerna. Rutinen är huggen i sten sedan länge, men nu dyker plötsligt Max framgångsrike, men inte alldeles sympatiske bror upp efter ett års tystnad, och då ska både insatserna och spänningsnivån höjas å det värsta

Denne ser nämligen till att arrangera ett actionspäckat våldsamt mysterium, som tvingar upp alla inblandade ur myssofforna. Allt som inträffar ska dock vara hittepå.

Fast är så verkligen fallet? Max, Annie och resten av gänget finner anledning att undra. För nog verkar vissa händelser vara väl realistiska och brutala.

Det ska villigt erkännas att manusförfattaren Mark Perez gjort sitt bästa för att fylla sin film med oväntade vändningar och udda karaktärer, och på pappret såg det hela säkert mer lovande ut än det färdiga resultatet. I slutänden är trots all själva historien märkbart bättre än filmen som Daley och Goldstein snott ihop.

Fast med detta sagt; visst glimrar den till då och då. Som till exempel i scenen när Max i Jason Batemans skepnad gör ett taffligt försök att rädda situationen när en liten vit hund råkat få blod på sig. Eller varje gång ständige birollsinnehavaren Jesse Plemons dyker upp som bitter och socialt tafatt polis, som aldrig tar av sig sin uniform, och säger de underligaste saker.

Och visst är det roligt när folk som Danny Huston och självaste Dexter, Michael C. Hall dyker upp i sleazy cameos. Fast som helhet brister det allt en del. Jag hade hoppats på mer och bättre än det här.