Heinz Quednau, Ballingslöv. 78 år flydde från Ostpreussen som barn. FOTO: CARL-JOHAN BAULER
Betygsboken från Tyskland. FOTO: CARL-JOHAN BAULER
Heinz Quednau, Ballingslöv. 78 år flydde från Ostpreussen som barn. FOTO: CARL-JOHAN BAULER
Heinz Quednaus flyktingpass. I likhet med miljoner andra Tyskar tvingades han på flykt i krigets slutskede.
Gull-Britt och Heinz Quednau har bott i sitt hus i Ballingslöv sedan 1967.

Slumpen räddade hans liv

Kaffet smakar bra i soffan hemma hos Heinz och Gull-Britt Quednau i Ballingslöv.
Men att vi sitter här är en ren slump. I alla fall är det så för Heinz, 78. Under flykten från Ostpreussen vintern 1944 for en bit splitter in i hästvagnen där Heinz och andra flyende satt. Den missade Heinz men träffade hans kamrat i huvudet.

– Han dog. Marken var frusen så han inte kunde begravas. Jag glömmer aldrig synen, de lade hans döda kropp på halm, för att kunna begrava honom till våren, minns Heinz alla dessa år efteråt.
Heinz föddes första november 1939 bara två månader efter att andra världskriget brutit ut. Han växte upp strax utanför byn Uderwangen som ligger tre mil sydväst om dåvarande Königsberg, nuvarande ryska staden och enklaven Kaliningrad.
Heinz växte upp med mormor Johanna och morfar Ernst och sin mamma som bara var 15 år när hon fick honom. Morfar såg han inte mycket till, eftersom han var officer och kriget rasade för fullt.
– Min pappa vet jag inte mycket om, mer än att han troligen var en soldat, berättar Heinz.

Livet rullade på i byn och Heinz minns hur han och hans kamrater brukade sitta vid vägen som gick österut, mot Ryssland.
– Vi satt och lyssnade och tittade på när stridsvagnarna rullade österut, det här var när Tyskland hade gått i Ryssland, förklarar Heinz.
När den tyska krigslyckan vände kunde de inte stanna kvar i byn. Heinz familj, mormor hade 12 barn, och en grannfamilj flydde från ryssarna under vintern 1944 med häst och vagn. Sedan dess har Heinz aldrig återsett sin hembygd.
– Jag var på väg dit en gång, men visumet för att få stanna bara en dag kostade 4 500 kronor.
Flykten blev strapatsrik, isande kall och livsfarlig.
– Ryssarna bombade oss från luften. De bombade åar, floder och sjöar så de blev stora isvakar som vi riskerade att köra ner i.

Heinz berättar också att flyktsällskapet ibland fick vända efter hur striderna böljade fram. Ryckte tyskarna fram, tvingades de tillbaka bara för att fly åt andra hållet igen, när ryssarna ryckte fram.
Det var under denna flykt som Heinz lekkamrat hemifrån dödades av ett vinande bombsplitter som for in i vagnen.
– Mormor har berättat för mig att splittret missade mig men träffade min kamrat i huvudet som dödades, minns Heinz.
Flykten fortsatte och bland annat kunde de tillsammans med andra flyktingar övernatta på en övergiven herrgård.
– De hade en stor vinkällare, det blev en riktigt fest, berättar Heinz.
Flykten fortsatte och i februari, mars 1945 kom de fram till dåvarande Stettin. Efter ytterligare turer hamnade de så Mettenhof, strax utanför kuststaden Kiel. Där blev de inhysta i enkla baracker.

– Kvinnan som styrde över oss i barackerna var övertygad nazist, hon var jättehård, berättar Heinz.
Heinz fortsatte att bo med sin mormor, eftersom mamman tog en annan väg. Både i livet och rent geografiskt.
– Henne träffade jag faktiskt inte förrän 1965. Hon sa att inte skulle säga till hennes man att jag var hennes son, utan hennes bror. Men det trodde han aldrig på, berättar Heinz.
Heinz bodde med mormor som flykting i Mettenhof under knappa omständigheter. Detta var efterkrigs-Tyskland och fattigdomen var utbredd.
– Kött fick vi aldrig. På kvällarna var vi ute på fälten och stal rovor, vi sköt kråkor med pil och båge. Kråkorna grillade vi sedan, berättar Heinz.

Han minns också hur krigsskadade en del människor var. Självmord var inte ovanligt. Och han minns också hur en man först dödade hela sin familj för att sedan ta sitt eget liv.
Det gick så långt med matbristen att Heinz skickades till Sverige för att äta upp sig under två månader.
– Jag kom till Sverige den 26 april 1953 till Anna och Evert Olsson i Ljungarum utanför Sösdala.
De två månaderna gick och Heinz fick frågan om han ville stanna kvar i Sverige. Det ville han.
– Jag började skolan i Norra Mellby och blev väldigt bra mottagen, och hade det väldigt bra hos Anna och Evert, minns han.

Han höll kontakten med sin mormor, hade svår hemlängtan ibland men trivdes med sitt nya liv i Sverige. Han återsåg inte Tyskland förrän 1961.
– Jag väntade tills jag blivit svenska medborgare, eftersom jag fick papper från armén om att jag skulle göra värnplikten i Tyskland och det ville jag inte.
Hustrun Gull-Britt har aldrig märkt av Heinz bakgrund som krigsflykting.
– Inte mer än att ibland när han besökt Tyskland, så pratade han bara tyska när han kom hem, säger Gull-Britt.
Heinz själv säger så här:
-Det är både räliga och härliga minnen, ingenting jag vill vara utan.

Han och Gull-Britt gifte sig 1963 och har barnen Mikael, Peter och Jeanette och idag fyra barnbarn.
Yrkeslivet har för Heinz del alltid handlat om lastbilar.
Bland annat jobbade han många år på bilfrakt och byggde upp deras avdelning för specialtransporter.

×