Stilsäker och underhållande agentfilm

Hemliga agenter, nu talar jag inte om hunkiga 007:or med rätt att likvidera, utan mer kvinnligt list som till exempel Mata Hari i Greta Garbos version. Att det är minst lika effektivt i spionernas värld som gyllene pistoler vet vi och det enda som sätter käppar i hjulet för deras världsomspännande verksamhet är när det säger klick med någon från motståndarsidan.

Om detta handlar filmatiseringen av en av Jason Matthews tre böcker om Red Sparrow. Jennifer Lawrence gjorde avtryck på vita duken med Hunger Games och X-men och har vid sidan om gjort sig känd för att vara aktiv i aktuella debatter, bland annat i en dokumentär om #MeToo.

I Red Sparrow är hon emellertid den rysk ballerina Dominika Egorova som av omständigheterna blir en motsvarighet till Bond och får i uppdrag att döda en amerikansk CIA-agent spelad av en tämligen blodfattig Joel Edgerton.

Att regissören Francis Lawrence själv fuskat i agentfacket ger naturligtvis en viss legitimitet åt handlingens yttre ramar.

Att det inte säger pang utan klick mellan de bägge agenterna är filmens röda tråd.

I marginalen jobbar säkra proffs som Jeremy Irons som mullvad och Charlotte Rampling får leverera sanningar som att det kalla kriget inte är över utan bara nedmonterat till små beståndsdelar. Putin hade säkert skrivit under på den analysen.

Red Sparrow är en stilsäker film och underhållande så länge den varar minus någon halvtimme som den går i långbänk, den är totalt nästan två och en halv timme lång.