Schlagers är bra men musikaler bäst?
Schlagerkonsert med Hässleholms stadsmusikkår.
Med bara tre mil till östra grannen Kristianstad var det naturligt att schlagerfrossan skulle sprida sig till Hässleholm och dess stadsmusikkår vars konsertmästare och klarinettist Jonas Enetjärn hälsade välkommen till den schlagermättade lördagseftermiddagen. Visst blev det en konsert med hög igenkänningsfaktor i den fullsatta Röda salongen.
Med schlagerglittriga kläder som inte skulle fått melodifestivalsmascoten Fabbe att skämmas tog sig stadsmusikkåren an den ovanliga uppgiften att tolka populära melodier av i dag, av i går och av i förgår. Det blev en omväxlande resa genom schlagerlandet med medleys ur Povel Ramels skiftesrika repertoar, det hit-täta 60-talet (Quando, quando, Can´t take my eyes of att You m fl) för att nå symfoniska klanger i kompositioner av The Ark.
Måns Zelmerlöws Heroes och Lasse Holm/Carolas klassiker Främling med den gästande sopranen Tilde Nordström liksom klarinettsektionens version av The Ark-numret I´m a worrying kind gav publiken tillfälle att värma handflatorna. Annars är det svårt att gifta det lätta gods som var och är schlagern för dagen med det tyngre tonspråk som stadsmusikkåren alltid så framgångsrikt förvaltar. Tiotusen röda rosor av Thore Skogman och Shirley Clamps Att älska dig tillhör ju inte heller sopranen Tilde Nordströms normala repertoar.
Inte oväntat mötte melodier som smakade opera och musikal bäst gensvar. Man tänker då på Laurettas aria av Puccini som Tilde Nordström svävade till höga rymder i. Även ska det skrivas hem om Hubbe Holmbergs insats när han arrangerade Guldet blev till sand ur Kristina från Duvemåla (Andersson/Ulvaeus). I stilenlig lodiskostymering tog Holmberg sig själv an solostämman med sin varma trombone mot en stämningsfull bakgrund av klagande flöjter och ödesmättad taktmarkering i slagverket. Det följde mer av klassiska verk för scen och salong med Torna a Surriento i smäktande foxtrot-takt uttryckt i Jonas Rydströms ömsinta och smekande trumpet.
Stadsmusikkåren har en märklig förmåga att dra till sig dirigenter som omgående gör sig hemmastadda med orkestern och dess repertoar. Så var fallet även med Jonas Wiik, i vanliga fall trumpetare på Köpenhamnsoperan, som med lågmäld auktoritet höll i taktpinnen. Utöver Jonas Wiik presenterades inslagen av slagverkaren Jörgen Grahn, Jonas Rydström, Jonas Enetjärn och Hubbe Holmberg, inte sällan med humorns knorr.
