Farväl till drottningen av folklighet

Jag träffade Barbro ”Lill-Babs” Svensson på Bokmässan i Göteborg, när jag extraknäckte i min väns bokförlags monter. Det var på ett cocktailparty som hölls för att fira släppet av en bok om Lill-Babs. Jag var inte bjuden på festen. Inte ens i närheten. Jag kraschade den för att visa för en kollega att det går att vandra in var som helst utan inbjudan, om man bara ser tillräckligt självsäker ut.

Det var inte meningen att stanna, eller att dricka cocktail med Lill-Babs, jag skulle gå in och ut, som ett exempel. Men jag kunde inte låta bli. Lill-Babs har alltid fascinerat mig: varför blev just hon så folkkär? Vad gjorde Lill-Babs till Lill-Babs, så att säga? Det finns bättre sångare och dansare, men hon är drottningen av publikkontakt.

Jag presenterade mig och frågade om det gick bra att ta en bild. Lill-Babs sken upp, som om hon träffat en gammal vän. Hon upprepade mitt namn, som om det var viktigt. Lade handen på min arm och kramade till. På bilden av oss har Barbro Svensson armen om mig och ler, som om det var festens roligaste händelse att ta kort tillsammans med mig. I det ögonblicket kändes jag och Barbro Svensson som bästisar.

Där var det: det som gjorde Lill-Babs till Lill-Babs. Hon fick alla att känna det som om man kunde bli kompis med Barbro, som om hon pratade med just dig från scenen. Man kan inte lära sig att vara Lill-Babs: att få folk att känna sig sedda på det sättet är en naturbegåvning.

×