Mardrömslik känsla i lyckad skräckfilm

Jag har ofta upprepat att skräckfilmer ligger mig varmt om hjärtat inte minst därför att många överlevt tidens tand och fortfarande räknas som klassiker.

Nu talar jag inte bara om Frankenstein, Dracula och de stora grabbarna i genren utan också om många så kallade B-rullar. Icke sällan ger skräckfilmen en symbolisk bild av sin samtid, något som ofta skedde under det kalla kriget på femtiotalet.

A Quiet Place har i regissören och huvudrollsinnehavaren John Krasinskis händer blivit en både kuslig och tänkvärd skräckrulle med större intentioner än att bara skrämmas.

Vi befinner oss i en mörk och postapokalyptisk värld där ondskan i form av stora våldsamma rovdjur som livnärt sig på människor lever och frodas. Bara genom tystnad och att kommunicera utan att ge några ljud ifrån sig kan man klara livhanken, eftersom rovdjuren är blinda men långt ifrån döva. Krasinski och Emily Blunt (som är ett äkta par även i verkligheten spelar i A Quiet Place en mamma och pappa som tillsammans med sina tre barn har lärt sig leva livet efter dessa förutsättningar, något som givetvis ställer höga krav på samtliga, psykiskt såväl som fysiskt.

Det känns logiskt med en sparsam dialog där blickar och ansiktsuttryck får utgöra karaktärernas närkontakt med publiken. Denna meny fungerar långt när det gäller att fånga upp storyns klaustrofobiska stämningar och mardrömslika atmosfär. Gillar ni bra skräckfilmer som inte bara lever på att säga bu är det här en klar bingo.