Änglar som ger trygghet

För Elsa Lindberg sitter inte livskvaliteten i hur länge hemvårdarna stannar hos henne.

– Det är klart att jag gärna ser att de stannar kvar lite längre hos mig, för jag tycker om att prata och umgås. Men det är främst tryggheten, att veta att de kommer och hjälper mig varje dag, som är viktigt för mig.

Ida Fors är hemvårdare och har fem äldre på sitt schema som ska besökas varje förmiddag i Röke.

– Elsa tar inte så lång tid, så vi hinner prata en hel del. Vi pratar om allt och jag lär mig så mycket av henne.

Hon tar in posten, lägger om Elsas ben och ser till att hon tar sina mediciner.

– Jag har kol, trots att jag inte rökt en cigarett i hela mitt liv, och så är mina knä utslitna, säger Elsa.

Hennes man Seved dog för fem år sedan. Då hade hon skött honom i åtta år sedan han drabbats av stroke när han var 80 år. Hans fotografi står på bordet i vardagsrummet. I bokhyllan står fotona på barn, barnbarn och barnbarnsbarn på rad.

– Min yngste son köpte gården här i Röke, som Seved och jag köpte loss i början på 60-talet. Då hade vi arrenderat den i några år. Innan dess arrenderade vi en gård i Lönsboda. Min son hjälper mig med huset, trädgården och mina inköp, berättar Elsa.

Seved och Elsa träffades 1948 i Örkened där Elsa planterade granplantor och Seved hackade hålor för Domänverket.

– Vi kastade blickar på varandra och sedan blev det vi, säger hon och tar ömt upp hans fotografi och stryker handen över det.

De fick tre pojkar. Den äldste har hunnit fylla 70 och den yngste är ”bara 63”.

– Vi slet hårt med djuren och hade det knapert. Men så var det.

Elsa Lindberg är en del av Sveriges historia och framgångssaga. Hon minns när de fick el i huset och toalett. Det var på 50-talet.

– Vi hade framtidstro och vi blickade framåt. Med åren fick alla det bättre. På många sätt var livet enklare då.

Elsa Lindberg vandrar runt bland minnena. Åtta barnbarn och nio barnbarnsbarn är hon stolt urmoder till. Några bor utomlands och ibland kommer de och hälsar på.

Men det är hemtjänsten i Tyringe, som i dag är hennes ankare i tillvaron.

– De gör så att jag kan bo kvar i mitt hus, som Seved och jag byggde för 36 år sedan. Hemvårdarna är mina kompisar och det är så värdefullt att de finns nära kroppen. All heder åt alla dessa änglar som måste ut i alla väder och väglag och hantera alla önskemål. Jag hoppas att de vet att de är uppskattade.

När Elsa Lindberg fyllde 90 härom månaden hade hon 27 gäster på middag.

– Då räknade jag ut att jag hade levt i 32 857 dagar. Det är ju inte klokt så lång tid, säger hon.

Trots att hon mest är ensam i huset, som ligger i Röke på vägen ut från byn, så känner hon sig inte särskilt ensam.

– Jag har vänner, som jag pratar med. Jag läser och så händer det saker i skogen, som når fram till gräsmattan på baksidan. Tyvärr orkar jag inte gå några promenader, men jag kan sitta på verandan. Rullatorn ställer jag i dörren.

Ida Fors har jobbat i hemvården sedan i höstas. Hon trivs med jobbet, som är både fritt och omväxlande. Känslan av att vara väntad och behövd gör det extra meningsfullt.

– Jag möter mycket glädje och värme. Behoven varierar hos dem vi åker hem till. Vissa ska ha frukost, många ska ha sina mediciner, vi städar, duschar, ser till att maten kommer på bordet och så försöker vi prata så mycket som möjligt med dem som vill, säger Ida Fors.

Innan hon fick jobb i hemtjänsten i Tyringe pluggade hon och jobbade extra i vården.

– Jag jobbar bara med äldre i Röke. På kvällen är det ett annat pass som tar över. Vissa får besök på dagen också.

Elsa Lindberg tar fram en påse med hemmalagade våfflor ur kylskåpet och sätter dem i ugnen för uppvärmning. Sylten är också hemmalagad.

– Elsas våfflor är otroligt goda, säger Ida Fors.

Fast när tidningen är på besök så hinner hon inte smaka. Hon kramar om Elsa, som följer Ida till dörren och vinkar av henne.

– Det är en konstig tid vi lever i. Mycket är så skakigt i dag och debatten är underlig. Jag har upplevt både Fattigsverige, andra världskriget och välfärdslandet. Men någonstans hände det något. Jag sätter min tilltro till ungdomarna, säger Elsa Lindberg.