Dystopi i maklig fart

Det ska vara elände sett genom ett barns ögon på svensk film i år. För några månader sedan såg Stefan Jarls comeback Innan vintern kommer dagens ljus, och nu är det dags för Farväl Falkenbergregissören Jesper Ganslandt att göra repris på samma tema. Ett någorlunda ovanligt grepp verkar ha tagit fäste, och gärna för mig, barns känslor bör tas på allvar. Däremot vore det övermaga att hävda att Jimmie är alldeles övertygande.

Liksom i Jarls film befinner vi oss i ett belägrat Sverige. Något har hänt, främmande makt hotar oss, och nu tvingas människor lämna sina hem. Mitt i detta kaos finner vi lille Jimmie. Han är bara fyra år, och nu flyr han fältet tillsammans med sin far. Mamman är redan försvunnen ur deras liv, så Jimmie måste förlita sig fullständigt på sin far. Ända tills den dag han också försvinner.

Av detta handlingsreferat att döma skulle man kunna tro att Jimmie innehåller multum med dramatik och spännande situationer. Fast så är förstås inte fallet, Ganslandt meritlista innehåller sådant som Apan, Blondie och ovannämnda Farväl Falkenberg, vilket talar för sig själv, och då är det också givet på förhand att Jimmie är en film för art housepubliken. Tempot är således makligt, tonen förment stämningsfull och fotot präglat av närbilder. Massor av närbilder. På människor i allmänhet och Jimmie i synnerhet. Eller på huvud bakifrån, tvätt och skor. Med andra ord ser man inte mycket av vad som händer. Inte på riktigt. Allt ska gubevars ses genom ett barns ögon.

Sedan måste jag också säga att själva konceptet med att vända på flyktingproblematiken och göra svenskar till de utsatta känns tveksam. Inte minst för att Ganslandt sparkar in öppna dörrar.

Greppet ter sig helt enkelt övertydligt, alla som är det minsta insatta i frågan borde rimligen vara benägna att gäspa åt detta tilltag. Samtidigt finns det för all del de som ännu inte insett situationens allvar, men det är väl å andra sidan tveksamt om inköp av en biljett till Jimmie kommer att stå på deras agenda.

Vilket på sitt vis är förståeligt. För Jimmie är som sagt knappast en film för alla, snarare för relativt få. Sedan må både konsekvensen och kompromisslösheten i helheten vara beundransvärd, Ganslandt är onekligen en auteur. Men det betyder inte att resultatet av hans visioner nödvändigtvis blir fantastiskt