Jeanne har precis kommit hem från en och en halv veckas resor. Tillsammans med sin mamma var hon i Ystad Saltsjöbad, med Patricia blev det Stockholm och med sin syster blev det en tur till Budapest. Det har kostat henne lite ork och hon njuter av att vara hemma igen.
Trots Jeannes cancer så har vardagen på något märkligt sätt blivit lugnare än tidigare. Ibland brukar Patrik ta med sina låtsas-barnbarn för att åka till Tekniska skolan och titta på de där sakerna som finns bakom kulisserna.
Redan i januari blev det ett inbokat möte på Anderssons Begravningsbyrå i Hässleholm för att få hjälp med ett testamente.
Jobbet i cafeterian på Tekniska skolan i Hässleholm.
Arbetsplatsen är en spännande del för Patrics låtsas-barnbarnbarnen. Framförallt när det är lov och ingen annan är här.
En del av Patrics arbetsplats som ingen har fått se. Här samlar han ihop sådant som normalt sett har kastats. Allt ifrån gamla datorer från 80-talet till kameror, stereoapparater, högtalare, gamla bilder och en massa annat.
En solig söndag i Mala innebär såväl att rengöra taket som att tvätta upp motorcyklarna.
Det är vår. En ny motorcykel njuter i solen tillsammans med Patric.
En stillsam del av Tekniska skolan. En egen arbetsplats för lite lugn och ro.

”Känns lugnare på ett märkligt sätt”

Reportage - Härifrån och framåt

Den kalla och eländiga våren har bjudit familjen Jeppsson på lite av varje.
Det har varit vanlig vardag men på ett annorlunda sätt. När det handlar om sjukdomen så innebär var tredje månad, som vanligt, röntgen i Hässleholm och bara ett par veckor därefter så bär det iväg för besked på Onkologiska avdelningen i Kristianstad. De där två veckorna är fortfarande en kamp. Det kommer en oro och ett dåligt mående hemma hos familjen Jeppsson i Mala.

En del av Patrics arbetsplats som ingen har fått se.

Patric går fortfarande till jobbet på Tekniska skolan varje dag. Det är en vardag som får honom att känna lite trygghet och en möjlighet att lämna en del av tankarna kvar därhemma. Jeanne har haft några veckor med resor inbokade. Både här hemma, till vår huvudstad och dessutom med flyget söderut några dagar.
– Det är ett par veckor sedan vi var i Kristianstad och fick besked. Nu känns det lugnare på något märkligt sätt. Precis som i somras så står cancern still. Man biter ihop, andas lite lugnare och hoppas att de tre kommande månaderna inte går så fort, berättar Patric. Jobbet var viktigare bara för ett år sedan då kunde det få mig att tänka på något annat.

Det är fortfarande ett lika viktigt jobb för Patric.
Det tillåter honom att glömma bort vissa saker för en stund. Vardagen är annorlunda idag jämfört hur det var innan sommaren 2016.
– Jag kan göra mitt jobb på ett mer vanligt sätt nu jämfört med hur det var när allt kom till oss. Eleverna lyfter upp arbetet på ett bra sätt. Dessutom så har jag fått ett kontor på jobbet som innebär lite lugn och ro.
Patric har förutom en egen arbetsplats även kunnat vara nere i skolans källare för att sortera och ta hand om allt från gamla, lite smått historiska, datorer, stereoapparater, högtalare, kameror, bilder och en väldigt massa annat.
– Hit kommer ingen. Detta är en plats som känns skönt ensam på något sätt. Här har jag valt att samla på skolans gamla saker. Jag använde en del av detta för att få kontoret däruppe att kännas skönt och annorlunda.

Jobbet i cafeterian på Tekniska skolan i Hässleholm.

Vad är ett bra besked i dag jämfört med de senaste gångerna? Hur funderar man bort rädslan och får något slags normalt förhållningssätt till kärleken, vardagen och läkarbesöken?
– Man måste acceptera det som är och försöka göra varje dag så normal den kan vara. Jag kan inte bota sjukdomen men däremot så försöker jag låta dagarna vara så enkla och bra som möjligt. Trots att cancern hela tiden finns hos oss så är den inte lika intensiv och jävlig som tidigare. Inget har blivit bättre men heller inte sämre. Detta är så klart något man hatar och som man vill ska försvinna. Nu finns den här och är något som vi måste försöka acceptera. Det är såklart hemskt men det får aldrig ta över alla våra dagar, timmar och sekunder.
– Vi fick en väckarklocka för snart två år sedan och det har lärt oss att tid är betydligt mycket mer och angeläget idag jämfört med hur det var då. Kärleken är lika stark och viktig som förr men däremot så ser vardagen lite annorlunda ut. Jeanne behöver oss på ett annat sätt. Jag lägger inte särskilt mycket tid och energi på att vara arg och sur. Det tjänar ingenting till. Saker och ting får ta lite längre tid och det handlar om att finnas där för varandra. Vi vet inte hur mycket tid det finns kvar så det är viktigt att göra det bästa.

April har inneburit utflykter och resor för Jeanne. Det har blivit både Ystad Saltsjöbad, Stockholm och dessutom en resa till Budapest i Ungern.
– Det har varit tre fina resor med min mamma, min syster och Patricia. Jätteroligt, men jag har så klart saknat Patric. Han känner mig bäst av alla och när dagen inte känns bra så behöver han inte höra något för att förstå. Smärtan växlar på olika sätt idag jämfört med för bara några månader sedan. Vissa saker känns bättre trots att jag varje dag äter cytostatika, vissa saker är inget annat än värk. Jag kan inte och vill inte hitta på och göra mig sjukare än vad jag är. Därför försöker jag hålla igång så gott det går. Stunderna blir kortare och kortare tyvärr. Tröttheten finns här lite då och då och det känns ibland som om den skapar tyst ledsamhet för Patric och familjen.

Vissa dagar vill man bara åka ut i skogen och skrika, menar Jeanne.
Nästa läkarbesök är först om ett par månader. De fick möjlighet att själv välja vilket datum som kändes minst fruktansvärd. Varken Patric eller Jeanne var intresserade av att låta sommaren bli en orolig väntan och därför kommer de att få nästa besked dagen innan midsommarafton.
– Vi hoppas att inget har förändrats och att sommaren bjuder oss på lite lugn och ro, menar Patric. Man vet ju att vi inte kommer att finnas tillsammans för all framtid. Så är det ju för alla men de allra flesta slipper att tänka den hemska tanken. Att ha känslan i magen att tiden blir kortare gör ont och är nog det som gör mig mest ledsen och förbannad. Det känns ibland lite egoistiskt och själviskt, men alla mina tankar och mitt hjärta finns här hos Jeanne och alla de som står henne nära.

Del 8
Det här är en reportageserien om familjen Jeppsson i Mala utanför Hässleholm. Sedan i början av september 2016 har jag följt Jeanne, Patric och deras gemensamma dotter Patricia. Dessutom Jeannes båda döttrar Jessica och Sara från en tidigare relation.

Jeanne ringde mig redan i augusti 2016 och frågade om jag kunde tänka mig att fotografera och filma när Patric skulle raka av henne håret. Hon hade redan börjat tappa så smått efter de första behandlingarna med cytostatika.

Detta blev början till en reportageserie som handlar om en familj jag har känt i många år. Patric och jag har varit goda vänner ända sedan början av 90-talet. Det här är en dokumentärserie och en berättelse om livet, om glädjen, om sorgen, om den satans sjukdomen cancer och mitt i allt detta den helt vanliga och ögonblickliga vardagen.

Läs mer:

Dagens fråga

Har du provat olaglig narkotika någon gång?

Loading ... Loading ...

Veckans ibladningar

×