Tidigt på lördagsmorgonen attackerade USA, Storbritannien och Frankrike Syrien. Drygt hundra missiler från flygplan och fartyg riktades mot misstänkta lager för kemiska vapen och en produktionsanläggning. Skadorna är okända och ett fåtal personer uppges skadade men inga döda.
De verbala protesterna från Syrien, Ryssland och Iran har varit hårda men inga andra motåtgärder har vidtagits. Anfallet var också noggrant uttänkt med ambitionen att undvika att rysk personal i Syrien skulle drabbas. Genom ett resolutionsförslag i FN:s säkerhetsråd försökte Ryssland få världsorganisationen att fördöma anfallet, men förslaget var så ensidigt att Ryssland fick stöd från bara Kina och Bolivia.
Det år dock ingen tvekan om att anfallet var ett brott mot de folkrättsliga reglerna. Det var också den syriska attacken med kemiska vapen, som dock inte ännu är fullt ut bevisad. FN har flera gånger misslyckats med att enas om en resolution om en oberoende undersökning, och senast har Ryssland underkänt OPCW:s analys av vilket ämne det handlade om.
De tre länderna som genomförde aktionen mot Syrien har fått stöd av både Nato och EU. Från Sverige har det kommit mer försiktiga reaktioner, där utrikesminister Margot Wallström sagt att ”Sverige har förståelse för den ilska som väcks av de fasansfulla dåd som har begåtts i Syrien” utan att ställa sig bakom attacken, vilket framstår som klokt.
För president Trump var det en nödvändighet att gå till anfall, efter hans hårda kritik mot Obama som avstod från ett anfall efter att Syrien skrivit under kemvapenkonventionen och lämnat ifrån sig sina kemiska vapen.
Någon lösning på Syrienkriget är dock inte bombinsatsen – eller vapen över huvud taget. Efter Rysslands inträde på Assads sida har han återtagit större delen av territoriet, till priset av en halv miljon döda och halva befolkningen på flykt. Efter sju år borde vapnen sluta tala och förhandlingar inledas på allvar.
fredag 27 april 2018
Tidningsinformation

Missiler och luftvärn lyste upp den syriska natten. Foto: TT