Avhoppen förändrar inte SD
I ett normalt politiskt parti skulle det förstås vara kris och katastrof om 14 procent av riksdagsledamöterna hoppade av under en mandatperiod. Sverigedemokraterna däremot förefaller obekymrade trots att sju av 49 invalda ledamöter numera tillhör andra partier eller blivit politiska vildar.
Jag tror till och med att avhoppen har orsakat en viss munterhet och lättnad hos partiledningen. För varje avhopp har det blivit lite lättare hävda att SD nu är ett demokratiskt rumsrent parti. Knäppskallarnas och extremisternas tid är förbi.
Jag har träffar två av avhopparna, Margareta Larsson och Olle Felten, och med deras avhopp måste rimligen graden av seriositet och anständighet ha stigit inom SD:s riksdagsgrupp. Men betyder det att det därmed är dags att betrakta Sverigedemokraterna som ett parti bland alla andra?
Nja, jag tror inte att SD-ledningen håller med om det. Visst vill partiet framstå som demokratiskt anständigt, men samtidigt är misstänksamheten mot allt vad etablissemang heter partiets livsnerv. Partiet vill framstå som det enda riktigt folkliga alternativet till ”sjuklövern”.
Dessutom går det knappast att hävda att alla lokala avhopp och de sex riksledamöternas på något avgörande sätt har förändrat partiets profil. Det finns fortfarande kvar åtskilliga aktiva och sympatisörer med rötter i rasistiska rörelser och förtroendevalda som fortsätter uttrycka främlingsfientliga åsikter.
Ännu viktigare; sedan partiet bildades för 30 år sedan har principprogrammet omarbetats vid flera tillfällen, men det nu aktuella präglas av en minst sagt märklig syn på människan och samhället.
Under avsnittet Sverigedemokraterna och människan förs ett resonemang om att vi inte föds som oskrivna blad. Det finns hos oss alla en ”nedärvd essens”, en kärna av egenskaper och värderingar, som kan vara gemensamma för oss alla men också unika för vissa grupper.
Det framgår inte riktigt vilka grupper som avses, men vi förstår att dessa nedärvda egenskaper gör det svårt för att inte säga omöjligt att blanda människor hur som helst.
Ok, formuleringar om raser och skillnaden mellan raser är numera bortrensade, men det grundläggande sättet att se på människor har inte förändrats. Vi tillhör inte bara olika grupper, vi är olika sedan födseln beroende på om vi är födda i Örkelljunga eller i Bagdad, enligt SD.
Lite längre fram i programmet beskriver partiet sin syn på nationen och den nationella tillhörigheten. Alla kan vi bli svenskar, men som infödda räknas de som är födda i Sverige eller i något nordiskt land (!). För SD är det inte självklart att alla som har rätt att leva i vårt land också är fullvärdiga medlemmar av vårt samhälle. Nej, för att bli helt och fullt integrerade måste vi omfattas av den rådande kulturen.
Återigen, det är lite svårt att följa med i resonemanget och det framgår inte vem som ska bestämma vilka som är kulturella svenskar och vilka som inte är det. Tydligt är emellertid att SD delar upp oss som bor och lever i Sverige i ett ”vi” och ett ”dom”.
Avhoppen och utrensningarna kommer säkert att fortsätta, men förvandlingen till ett anständigt parti blir inte trovärdig så länge partiprogrammet överlever.