Många brott mot folk­rätten

Ef­ter det miss­tänkta gift­gas­an­greppet i Douma i Sy­ri­en med ef­ter­föl­jan­de bomb­ningar av USA, Frank­ri­ke och Stor­bri­tan­ni­en har dis­kus­sionen om brott mot folk­rätten förts. Båda de nämnda an­fallen är de­fi­ni­tions­mäs­sigt brott mot folk­rätts­liga re­gler.

Men så­dana har fö­re­kommit flera gånger de senaste de­cen­ni­erna, även om man bara räknar de till­fäl­len då stor­makterna varit in­blan­dade.

Den första och hit­tills enda gången Nato som or­ga­ni­sa­tion varit krig­fö­ran­de part var när Nato 1999 gick till an­grepp mot Ju­go­sla­vi­en/Ser­bi­en. Mo­ti­ve­ringen var si­tua­tionen i Ko­so­vo, där den av USA sponsrade ge­ril­lan UCK (med dagens språk­bruk en ter­ror­or­ga­ni­sa­tion) in­lett väpnade at­tack­er mot po­lis­sta­tioner med hårda mot­åt­gärder från den ser­bis­ka ar­mén som följd.

Na­to­an­fal­len ge­nom­fördes utan ur­skilj­ning. Bland an­nat bombades den ki­ne­sis­ka be­skick­ningen i Bel­grad och me­die­re­dak­tioner. Men folk­rätts­brottet var i första hand an­fallet i sig, efter­som in­get Nato­land var an­gripet el­ler hotat, och det är bara i så­dana lä­gen som mi­li­tära åt­gärder mot ett an­nat land är tillåtna en­ligt folk­rätten.

Ock­så an­fallet mot Irak 2003, iscen­satt av USA:s pres­i­dent Bush och Stor­bri­tan­ni­ens pre­mi­är­mi­nis­ter Blair med många stater som del­ta­ga­re, var ett klart folk­rätts­ligt brott.

De of­fi­ci­ella mo­tiven visade sig ock­så vara fel­ak­tiga. Irak hade inga mass­för­stö­rel­se­va­pen och hade hel­ler inga bind­ningar till al-Qaida.

Där­emot var an­fallet på Irak 1990 god­känt av FN, efter­som Irak in­va­derat och oc­ku­perat grann­landet Ku­wait. Där­med var det folk­rätts­ligt le­gi­timt.

Ryss­land, som var mi­li­tärt myc­ket svagt åren ef­ter Sov­jet­unio­nens sam­man­brott, be­gick ett lika tyd­ligt folk­rätts­brott när Ge­or­gi­en an­greps 2008. Mo­ti­ve­ringen att an­fallet syftade till att skydda de ryska med­bor­ga­rna i Syd­os­se­ti­en håller inte folk­rätts­ligt.

Ett än mer flag­rant brott mot folk­rätten, dess­utom mot OSSE:s upp­gö­rel­se om att re­spek­tera gränserna som gällde ef­ter andra världs­kriget, var den ryska oc­ku­pa­tionen och an­nek­te­ringen av Krim 2014.

Den­na följdes av ryskt stöd till upp­roret i öst­ra Ukrai­na. Även om ryska myn­dig­heter med pres­i­dent Putin i spetsen för­nekat di­rekt rysk in­bland­ning finns det be­vis för det.

Assads an­vänd­ning av ke­miska strids­me­del är ock­så ett brott mot folk­rätten. 1993 un­der­teck­nades kon­ven­tionen om för­bud mot ke­miska va­pen. Ef­ter pres­i­dent Obamas hot att bomba Sy­ri­en ef­ter den första be­visade gift­gas­an­vänd­ningen un­der­teck­nade Assad kon­ven­tionen och lämnade ifrån sig sina la­ger av ke­miska va­pen. Det gjorde upp­rörd­heten än större när an­kla­gel­ser kom om ett nytt gift­gas­an­grepp.

Det för­klarar ock­så den fråga som ställts, var­för det krävs kem­va­pen för att upp­rörd­heten ska bli stor. Det be­ror på att an­vänd­ningen av ke­miska va­pen är för­bju­den en­ligt folk­rätten men inte van­liga bomber.

Folk­rätts­ligt är de tre stor­makternas ”straff­bomber” ock­så ett brott, även om många ser det som mo­ra­liskt rätt.

Det är FN som borde beivra folk­rätts­brott, men när stor­makterna är in­blan­dade kan de med sin ve­to­rätt stoppa så­dana re­so­lu­tioner.