Prag­ma­tism el­ler prin­cip­lös­het?

Det finns säl­lan någ­ra enkla svar på kom­pli­ce­rade frå­gor. Där­för tycker jag att delar av So­ci­al­de­mo­kraternas mi­gra­tions­po­li­tik är pro­ble­ma­tiska. I det pro­gram som stats­mi­nis­tern Ste­fan Löfven och mi­gra­tions­mi­nis­tern He­lé­ne Fritzon pre­sen­terade i för­ra vec­kan heter det att Sverige ska för­svara asyl­rätten. Det är bra, men sam­ti­digt sägs att ”Sverige ska ta emot sin an­del av EU-s mot­ta­gan­de sett till vår an­del av EU-s be­folk­ning, inte mer.” För mig blir det mot­sä­gel­se­fullt.
Det finns myc­ket i pro­grammet som är bra. Socialdemokraterna fö­re­slår en för­änd­ring av den så kallade ebo-lag­stift­ningen. Jag tycker ock­så att det finns goda skäl att för­länga gräns­kon­trollen och att Sverige ska fort­sätta göra sitt yt­ter­sta för att andra EU-länder tar ett större an­svar.

Med de här be­skeden bäddar Socialdemokraterna för en upp­gö­rel­se med Mo­de­raterna. Det är ock­så nå­got jag väl­komnar. Un­der lång tid var det just so­ci­al­de­mo­krater och mo­de­rater som formade svensk mi­gra­tions­po­li­tik, och nu finns för­ut­sätt­ningar för en åter­gång till den ord­ningen. Un­der senare år har mi­gra­tions­po­li­tiken istäl­let präglats av MP och SD och där­med har po­la­ri­se­ringen ökat. Jag fö­re­drar utan tve­kan Mil­jö­par­ti­ets grund­vär­der­ingar i den här typen av frå­gor, men för att åstad­komma en lång­sik­tigt håll­bar po­li­tik krävs breda upp­gö­rel­ser. Dess­utom, när verk­lig­heten för­ändras måste ock­så po­li­ti­ken göra det, och S-pro­grammet är en an­pass­ning till dagens verk­lig­het.
Kort sagt, pro­grammet an­das prag­ma­tism, och jag är helt över­ty­gad om att prag­ma­tiska lös­ningar fun­gerar bäst inom alla om­rå­den, in­klu­si­ve mig­ra­ti­on och in­teg­ra­ti­on.

Men. Prag­ma­tism är inte det­sam­ma som prin­cip­lös­het. Även kom­pro­misser och breda lös­ningar måste utgå från tyd­liga vär­der­ingar. Asyl­rätten be­tyder att vi har en skyl­dig­het att ta emot män­ni­skor som flyr från krig och för­tryck. Den är inte bara för­ankrad i in­ter­na­tio­nella kon­ven­tioner. Jag tror dess­utom att fler­talet i vårat land tycker att vi ska ge skydd till män­ni­skor som flyr för sina liv. Få tycker att det är rätt att skicka till­ba­ka män­ni­skor till kaos och krig. Om vi ska vara tro­vär­diga i för­svaret av asyl­rätten, kan vi rim­li­gen inte sätta ett de­fi­ni­tivt tak för hur många vi ska ta emot.
Det är där­för som for­mu­le­ringen om att Sverige en­dast ska ta emot sin an­del av EU:s mot­ta­gan­de, ”inte mer”, är pro­ble­ma­tisk. Den an­tyder att vi ska mar­kera ett tak för vårt mot­ta­gan­de och att asyl­rätten bara gäller ett visst an­tal asyl­sö­kan­den.
Mo­de­raterna har för öv­rigt varit inne på sam­ma lin­je. Ulf Kris­ters­son för­kla­rade ny­li­gen att det kan bli ak­tu­ellt att mar­kera en gräns för hur många Sverige kan ta emot.

Det för­står jag att han inte vill. För åter­i­gen, det finns in­get en­kelt svar på kom­pli­ce­rade frå­gor. Vi kan själv­fal­let på­verka an­talet mot­tagna. Vi kan, och det vill Socialdemokraterna, til­lämpa till­fäl­liga up­pe­hålls­till­stånd, be­gränsa an­hö­rig­in­vand­ringen och an­vända oss av gräns­kon­troller för att bland an­nat tvinga andra länder att ta emot fler.
Men om vi inte är be­redda att med­ve­tet skicka till­ba­ka nå­gon till hel­ve­tet på jorden, kan vi inte ge ett klart och tyd­ligt och en­kelt svar på frå­gan om hur många asyl­sö­kan­den Sverige kan tänka sig att ta emot.

×