50 år i politiken summerade
Lars Leijonborg har inte avsatt många bestående intryck, trots sina nästan 50 år i offentligheten. När han nu summerat sitt ”halvsekel i politiken” gör han det ungefär som han framstått som partiledare – seriös och grundlig men ganska färglös och tråkig. Ändå är hans memoarer Kris och framgång (Ekerlids förlag) alls inte ointressanta.
Upplägget är värt beröm. Det följer inte en strikt kronologi utan är uppdelat ämnesvis. Leijonborgs största framgång – förvandlingen ”från loser till Leijonkung”, som han själv döpt kapitlet till – inleder därför boken.
Lars Leijonborgs första kontakt med politiken var som vaktmästare på regeringskansliet när han var 17 år. Då trodde han nog inte att han skulle återkomma som utbildningsminister 40 år senare.
Leijonborg verkar inte ha varit någon karriärist utan har funnits till hands när det uppstått tomrum i politiken eller behov av en mindre radikal kraft. Folkpartiets Ungdomsförbund kapades av vänsterkrafter i kölvattnet av 1968-radikalismen med Per Gahrton som ordförande. När en mer borgerlig falang tröttnade lanserades Lars Leijonborg som motkandidat till Gahrton och vann med en rösts marginal.
Inte heller när han blev partiledare 1997 efter Maria Leissner var han övertygad om sin upphöjelse. Men, som hans skriver i boken, han hade varit prao i flera år som gruppledare i riksdagen (Maria Leissner var inte riksdagsledamot) och tyckte han kunde jobbet.
Under en stor del av sin partiledartid var han ifrågasatt. 2001, när opinionen pekade mot fyra procent, tog den tidigare partiledaren Per Ahlmark kontakt med honom för att få honom att hoppa av till förmån för Jan Björklund. ”Jag tyckte det var en vidrig tid”, erkänner han i memoarerna. Men han satt kvar.
Också 2007, när han till slut avgick, kom stark kritik efter förlustvalet 2006 som påverkades av dataintrångsaffären (som han fortfarande säger sig helt ovetande om före avslöjandet). Han var ändå inställd på att fortsätta som partiledare och trodde sig klara en votering – men tyckte till slut det var ”ovärdigt” att behöva ta strid för att sitta kvar.
Den politiska höjdpunkten var regeringsbildandet 2006 när han blev statsråd. Ännu större glädje var det när han blev ”Leijonkung” i valet 2002. Då försökte han bilda en mittenregering med FP, C, KD och MP. Men det lyckades inte. Bittert skriver han att ”Gunnar Hedlund såg till att Bertil Ohlin inte blev statsminister 1957. Maud Olofsson såg till att jag inte blev det 2002.”
Relationen till Centerpartiet verkar präglas av hatkärlek. Nålsticken mot Centern är många i boken. Samtidigt har han försökt få till stånd partisammanslagning mellan FP och C. Han stödde planerna 1973 och han försökte få med Maud Olofsson på ett nytt försök 2002-2003 utan framgång.
Leijonborgs framgångar som partiledare och politiker har inte varit så många under de 50 åren. Att ESS kom till Sverige är kanske den sakpolitiskt största.
Men han hyllar politiken. Trots mycket falskspel finns också mycket trofasthet och kärlek, skriver han i det avslutande kapitlet. Därför har han stått ut så länge i politikens centrum.