50 år i po­li­ti­ken sum­merade

Lars Leijonborg har inte av­satt många be­stå­en­de in­tryck, trots sina näs­tan 50 år i of­fent­lig­heten. När han nu sum­merat sitt ”halv­se­kel i po­li­ti­ken” gör han det un­ge­fär som han fram­stått som par­ti­le­da­re – se­riös och grund­lig men gans­ka färg­lös och trå­kig. Ändå är hans me­mo­arer Kris och fram­gång (Eker­lids för­lag) alls inte oin­tres­santa.
Upp­lägget är värt be­röm. Det följer inte en strikt kro­no­lo­gi utan är upp­delat äm­nes­vis. Lei­jon­borgs största fram­gång – för­vand­lingen ”från los­er till Leijonkung”, som han själv döpt ka­pi­tlet till – in­leder där­för boken.

Lars Lei­jon­borgs första kon­takt med po­li­ti­ken var som vakt­mäs­ta­re på re­ger­ings­kans­liet när han var 17 år. Då trodde han nog inte att han skulle åter­komma som ut­bild­nings­mi­nis­ter 40 år senare.
Leijonborg verkar inte ha varit nå­gon kar­ri­ä­rist utan har funnits till hands när det upp­stått tom­rum i po­li­ti­ken el­ler be­hov av en mind­re ra­di­kal kraft. Folk­par­tiets Ung­doms­för­bund kapades av väns­ter­krafter i köl­vat­tnet av 1968-ra­di­ka­lismen med Per Gahrton som ord­fö­ran­de. När en mer bor­ger­lig fa­lang tröttnade lan­serades Lars Leijonborg som mot­kan­di­dat till Gahrton och vann med en rösts mar­gin­al.
Inte hel­ler när han blev par­ti­le­da­re 1997 ef­ter Maria Leiss­ner var han över­ty­gad om sin upp­hö­jel­se. Men, som hans skriver i boken, han hade varit prao i flera år som grupp­le­da­re i riks­dagen (Maria Leiss­ner var inte riks­dags­le­da­mot) och tyckte han kun­de jobbet.

Un­der en stor del av sin par­ti­le­dar­tid var han ifrå­ga­satt. 2001, när opi­ni­onen pekade mot fyra pro­cent, tog den ti­digare par­ti­le­da­ren Per Ahl­mark kon­takt med honom för att få honom att hoppa av till för­mån för Jan Björklund. ”Jag tyckte det var en vid­rig tid”, er­känner han i me­mo­arerna. Men han satt kvar.
Ock­så 2007, när han till ­slut av­gick, kom stark kri­tik ef­ter för­lust­valet 2006 som på­ver­kades av da­ta­in­trångs­af­fären (som han fort­fa­ran­de säger sig helt ove­tan­de om före av­slö­jan­det). Han var ändå in­ställd på att fort­sätta som par­ti­le­da­re och trodde sig klara en vote­ring – men tyckte till slut det var ”ovär­digt” att be­höva ta strid för att sitta kvar.
Den po­li­tiska höjd­punkten var regeringsbildandet 2006 när han blev stats­råd. Ännu större gläd­je var det när han blev ”Leijonkung” i valet 2002. Då för­sökte han bilda en mitten­rege­ring med FP, C, KD och MP. Men det lyc­kades inte. Bit­tert skriver han att ”Gun­nar Hed­lund såg till att Ber­til Oh­lin inte blev stats­mi­nis­ter 1957. Maud Olofs­son såg till att jag inte blev det 2002.”

Re­la­tionen till Cen­ter­par­ti­et verkar präglas av hat­kär­lek. Nål­sticken mot Cen­tern är många i boken. Sam­ti­digt har han för­sökt få till stånd par­ti­sam­man­slag­ning mel­lan FP och C. Han stödde planerna 1973 och han för­sökte få med Maud Olofs­son på ett nytt för­sök 2002-2003 utan fram­gång.
Lei­jon­borgs fram­gångar som par­ti­le­da­re och po­li­ti­ker har inte varit så många un­der de 50 åren. Att ESS kom till Sverige är kan­ske den sak­po­li­tiskt största.
Men han hyllar po­li­ti­ken. Trots myc­ket falsk­spel finns ock­så myc­ket tro­fast­het och kär­lek, skriver han i det av­slu­tan­de ka­pi­tlet. Där­för har han stått ut så länge i po­li­tikens cent­rum.

×