En distanserad blick på världen

Det är oundvikligt att läsa den före detta akademiledamoten Katarina Frostensons nya diktsamling Sju grenar utan att ha med sig något av det senaste halvårets skandaler in i läsningen. Jag tror att många läsare, precis som jag, kommer att fundera över hur rädda vi är för att blanda samman liv och dikt, trots att vi på ett teoretiskt plan bemästrar både argumenten för och emot en biografisk läsning.

Frostensons dikt har tidigare låtit livet skymta fram mellan diktraderna, inte sällan med explicita referenser till politiska eller kulturella händelser. Men den som i Sju grenar söker efter svar på de anklagelser som riktats mot henne kommer att bli besviken.

Det mesta i Sju grenar är nämligen sig likt. Det poetiska språket är omisskännligt Frostensonskt – en förrädisk enkelhet, ja nästan talspråklighet i de enskilda orden kompliceras av en komplex meningsförskjutning. Orden knuffar varandra framåt. Även Frostensons poetiska försök att greppa tiden och rummet med diktens reflekterande och varsamma hand kvarstår.

Sju grenar kan därför sägas vara lika mycket en fortsättning på Karkas från 2004 som på Sånger och formler från 2015. Teman som i tidigare dikter har sjunkit undan stiger nu upp till ytan. Platser och upplevelser vrids in i diktens värld som i Sju grenar utforskar glädjen och ångesten i skrivandet, minnet och den egna och andras hemvist. Frostenson förankrar dessa teman i samtiden. Hon skriver om flyktingboenden som brinner, om Ungerns gränser, om avfallshantering. Det är en tillvaro som hon i diktsamlingens första dikt ”Vrakar” är redo att lämna bakom sig:

”ögat går över väggarna i kvarteret

det släckta i utkanten där jag lever av vana och kärlek

där har vi vår boning

där känslan av främmande växer allt starkare”

Diktjaget vill i dikten ”Två ansikten” ”uppgå i den gamla världen”, ett vara präglat av ande (i betydelsen ’geist’ skulle jag tro) och långsamhet. I dikten ”Hasta” ställs de kursiverade orden ”hastighet” och ”flyktighet” mot livsuppgiften: att låta poesin vara det fasta i det flyktiga. Eller som Frostenson formulerar det:

”att plöja

en våg

mot världen”

Jag tycker att Frostensons dikt bäst kommer till sin rätt när dikten tar platsen som utgångspunkt. Det gäller i hög grad även för Sju grenar. I en dikt befinner sig diktjaget i Lunds domkyrka, i en annan på Centre Pompidou i Paris. Vid båda tillfällen bryter yttervärlden andakten inför det heliga eller inför konsten. I Paris är det nationaldag och diktjaget nås av nyheter från Nice strandpromenad om ännu ett våldsdåd.

Det var ”stunden som upphävde tillvaron” skriver Frostenson. I domkyrkan rör ett litet barns våldsamma rörelser och hoanden upp kyrkvalvets damm. Barnets hastighet – eller är det en solstråle som spelar? – villkorar stillheten och den tidigare önskan om besinning. Världen behöver rörelse, tycks dikten mena.

Sju grenar, liksom Frostensons senaste diktsamlingar, präglas av en distanserad blick på världen. Blicken registrerar: världen rusar, ingen tänker, allt blir hotfullt och det egna måste skyddas.

På ett för Frostensons dikt typiskt vis förvandlas aldrig den poetiska blicken till en hjälpande hand; dikten ingripet aldrig i den situation som skildras. Raderna ”det gör ont att göra / det gör ont att inte göra // det gör ont att det inte gör ont” fångar något av den distanserade blickens dilemma.

Jag tror att det är därför som Frostensons lyrik fortsatt verkar kallt på mig, trots den uppenbara oro och ångest inför tillvaron som Sju grenar gestaltar.