Fångar både stress och puttrighet

1968 höll Olof Palme tal från ett lastbilsflak i Visby. Föga anade han då att detta skulle växa till det mastodontevenemang Almedalsveckan är idag. Hur denna osannolika utveckling gick till har dock inte Cecilia Björk, regissören bakom En bra vecka för demokratin, intresserat sig för. Dessvärre, för jag kan känna att det finns en spännande historia väl värd att berätta där.

Samtidigt kanske det är ett ämne mest avpassat för en dokumentär tv-serie, så ur den aspekten är det också förståeligt att hon valt en rakare och på det hela taget enklare väg att närma sig fenomenet med Almedalsveckan.

Likaså får man väl säga att vi får oss till livs en hyfsat intressant betraktelse med här- och nuperspektiv. Björk har filmat under evenemanget tre år i rad, från 2015 och framåt. Av detta har det blivit en blott sjuttiosju minuter kort film med nedslag här och där i det politiska vimlet.

Såldes får vi möta en smånervös Ebba Busch Thor strax innan hon äntrar scenen för att hålla tal, Alice Bah Kuhnke lunchar och tar en promenad till nästa stopp, Annie Lööf gör en intervju för SVT och SD:s ungdomspolitiker Pontus Andersson äter korv och med en kollega från brittiska UKIP. Diverse intresseorganisationer får också som hastigast föra fram sina inte sällan ömmande budskap mitt i smeten. Så överdrivet biomässigt är det här inte utan hade lika gärna kunnat ses på tv. Däremot får man väl säga att Björk som helhet fångar både den nerviga stressen och den småputtriga marknadskänslan som tillställningen pendlar mellan. På samma sätt förstår man att Almedlsveckan mixar seriositet och flams utan problem, det verkar vara det som är en av de viktigaste poängerna med filmen.

Fast mot slutet av hettar det till. När nassarna i NMR håller möte samtidigt som motdemonstranter försöker överrösta med kärleksbudskap blir det konfrontation. Utan våld. Men det blir bra tv ändå, som en finsk journalist uttrycker det.

Sedan är bra kanske inte det första ord som dyker upp i huvudet när En bra vecka för demokratin ska få sin dom. En småtrevligt underhållande introduktion till Almedagsveckans vardag är det emellertid, och det är väl inte så illa.