KU tog sitt ansvar
Sällan har det uppvisats så stor enighet i Konstitutionsutskottet som när regeringen fick kritik för hanteringen av skandalen i Transportstyrelsen. Möjligheterna att nå enighet underlättades nog av att de hårdast kritiserade statsråden redan avgått.
Att KU också enades om att kritisera statsminister Stefan Löfven för att som ansvarig för regeringskansliets informationshantering inte ha fullgjort detta uppdrag – och gjorde det just i inledningen av valrörelsen – visar att KU kan fungera som det är tänkt, även om det många gånger blivit arena för diverse partipolitiska markeringar.
Såväl Anders Ygeman som Anna Johansson, som fick bära hundhuvudet för att statsministern inte informerats tidigare genom att få sparken i somras, får alltså hård kritik av KU. Båda har även tidigare fått kritik av utskottet, för mindre allvarliga misstag. Det gör den hårda kritiken än mer allvarlig och kan påverka deras fortsatta karriärer.
För Anna Johansson verkar den redan ha passerat zenit, men Ygeman är gruppledare för Socialdemokraterna och verkar därmed påtänkt för stora uppgifter i framtiden. Han nämns till och med som framtida partiledare.
KU-kritiken kan bli känslig om han skulle bli påtänkt som nytt statsråd. En jämförelse kan göras med Anna-Greta Leijon, som också hade en mycket stark ställning inom Socialdemokraterna och nämndes som tänkbar efterträdare till Ingvar Carlsson. Men hon tvingades avgå som justitieminister efter Ebbe Carlsson-affären och fick hård kritik av KU och kom sedan aldrig tillbaka som statsråd.
För Stefan Löfven är kritiken pinsam, men så nära valet vill ingen ställa honom inför misstroendeförklaring av den anledningen, vilket annars en möjlig följd av en hård KU-kritik. Det gör att KU-kritiken inte får några konkreta effekter. Ändå är de eniga markeringarna viktiga som tecken på att den politiska renhållningen fungerar.
