Samtal bättre än krig
Det historiska – faktiskt, ingen amerikansk president har tidigare varit beredd att möta en nordkoreansk diktator – mötet mellan president Donald Trump och ordförande Kim Jong-un i Singapore avslutades med ett gemensamt uttalande (om nu inte Trump ångrar sig på flyget hem). Innehållet var ungefär vad man kunde hoppas på – inga snabba resultat men ändå ett par viktiga steg mot fred och nedrustning på Koreahalvön, om parterna lever upp till löftena i de fortsatta kontakterna.
Oavsett vad som står på papperen är det viktigt att parterna talar med varandra. Det är betydligt bättre än de hot om bomber mot varandra som förekom före vinter-OS, som blev en vändpunkt i relationerna. Den nordkoreanska charmoffensiven då, med gemensamt ishockeylag med Sydkorea och en uppmärksammad hejarklack på matcherna, gav Donald Trump möjligheten att backa från tidigare hot och bjuda in till ett möte.
För Kim var mötet i sig en framgång, eftersom det innebar ett erkännande från världens mäktigaste land att Nordkorea är tillräckligt viktigt (tack vare kärnvapnen) för att förhandla med.
När deklarationen formulerades behövde Kim inte lova någon ensidig kärnvapenavrustning. Punkt tre i uttalandet slår bara fast att Nordkorea lovar att arbeta för en total kärnvapennedrustning på Koreahalvön.
Det är vad nordkoreanerna även tidigare talat om, att hela Koreahalvön måste bli fri från kärnvapen om Nordkorea ska avrusta. Värt att notera är också att Trump inte gjort något åtagande i denna del.
Ett fredsavtal mellan Syd- och Nordkorea är inom räckhåll, för att ”skapa en långvarig och stabil fred på Koreahalvön”.
Än viktigare är den sista punkten som lovar att kvarlevorna efter saknade soldater och avlidna krigsfångar ska återlämnas. Det betyder mycket för alla närstående men också symboliskt för de länder som deltog i Koreakriget.
Nu ska uttalandet följas upp, och om ”ett nytt kapitel i relationerna” kan inledas avgörs till stor del då.