Det är en dålig dag – inte ett dåligt liv

Däremot skriver jag aldrig ut namn eller platser som direkt kan peka ut exakt vem det handlar om. Den här gången gör jag det.

Min kusin Maria Wilhelmsson Ter Borch för en mycket viktig kamp mot självmord bland unga människor. En kamp som jag vet har räddat flera liv. Just därför är hennes historia och hennes budskap så viktigt att jag väljer att berätta vem det handlar om.

Maria miste sin dotter Fanny genom självmord precis en månad före hennes 18-årsdag förra året. Redan på sjukhuset, innan respiratorn hade stängts av, men då det stod klart att allt hopp var ute, beslöt Maria sig för att utan omskrivningar berättar i offentliga inlägg på sociala medier om hur livet brast och ingenting någonsin kunde bli sig likt igen. Varje inlägg har sedan dess alltid avslutats med orden ”Det är en dålig dag, inte ett dåligt liv”.

Hon hanterar sin sorg och saknad genom att berätta om de oundvikliga skuldkänslorna, ilskan och den djupa förtvivlan över att aldrig mer få krama sin älskade dotter. I inläggen finns också de roliga och lyckliga stunderna med Fanny. Fulla av trams och bus.

Jag tror att hon gör två viktiga ting. Till att börja med bryter hon tystnaden, det tabu och den skam som så länge funnits kring självmord. Genom att vara öppen och ärlig och berätta om sin sorg över att inte få se dottern ta det efterlängtade körkortet eller springa ut och möta livet med studentmössan höjd mot skyn, berättar hon om saknaden men också att det är okej att njuta av en morsdagstårta eller en solig dag på stranden.

För det andra avfärdar Maria myten om att det finns ett väl genomtänkt beslut bakom självmord. Ångest och depression gör ont och den som drabbas tar inga rationella beslut utan vill fly smärtan till varje pris. Just där och just då. Livet tappar sina nyanser och allt blir nattsvart.

Till slut är de drabbade övertygade om att nära och kära, ja, hela världen har det bättre utan dem. Det är därför som det är så viktigt att våga fråga rakt ut, om man är orolig för att någon funderar på att ta sitt liv. Bara att få lov att sätta ord på det svåra kan ge en lättnad och en insikt om att det finns hjälp att få.

Min gamle morfar, Fannys gammelfarfar, var en vis man. I motsats till många andra i den generationen pratade han gärna om sådant som var tabu. Morfar menade att umgicks man med självmordstankar, så skulle man låta det bero till morgondagen. Kändes det lika illa då, så var det bara att invänta ännu en morgondag, ännu en och ännu en till dess att livet faktiskt kändes värt att leva igen.

Morfars långa livserfarenhet hade lärt honom att resan genom livet inte alltid är en friktionsfri motorväg. Ibland är vägen ett par gropiga hjulspår som stundtals tycks försvinna i oländig terräng. Men snart dyker jämn fin väg upp igen och resan blir lättare.

Så nej, det blev ingen vanlig krönika. Och jag lovar att bryta fler oskrivna regler framöver. Även om Maria råkar vara min kusin och dessutom bor utanför tidningens kärnområde i Örkelljunga, så kommer vi att återkomma till henne och hennes historia i ett större reportage på familjesidorna.

Marias budskap är så viktigt att gängse normer och regler faktiskt får stå till sidan.