Bostadspolitik behövs
När bostadspolitiken avvecklades i samband med 1990-talskrisen ersattes inte den starkt subventionerade och hårt reglerade politiken med något nytt. Bostäderna blev en helt privatekonomisk fråga, om än fortsatt överreglerad vad gäller både byggregler och hyror.
Nu visar det sig att det inte fungerar. Det är bostadsbrist i nästan alla landets kommuner, i storstäderna är byggkostnaderna så höga att det byggs nästan enbart lyxlägenheter, och de grupper som inte har hög inkomst eller ärvt kapital har små chanser att kunna köpa någon bostad i de större städerna.
Byggkostnaderna i Stockholm ligger 30-40 procent över de normala i Tyskland eller Frankrike. En orsak är att konkurrensen är för dålig i byggsektorn. Utländska bolag avstår från den svenska marknaden på grund av detaljregleringar och svenska arbetsmarknadsregler.
Att bopriserna i Stockholm fördubblats på ett decennium visar på hur illa bostadsmarknaden fungerar.
För att sänka byggkostnaderna måste regelverket minimeras. Byggnormer som inte har säkerhets- eller tydliga miljömotiv måste rensas ut.
I de 20 största kommunerna i landet kan inte en ung människa med vanlig inkomst köpa ens en liten lägenhet på 30 kvadratmeter utan ekonomisk hjälp från föräldrarna.
För att underlätta för unga att köpa sin första bostad bör ett ungdomsbosparande införas. Centerpartiet hade ett sådant förslag för några år sedan. Häromdagen kom en S-arbetsgrupp med ett liknande förslag.
Hårdare krav måste ställas på de byggbolag som fått byggrätter, så att de dels startar byggande inom föreskriven tid, högst två år, dels avsätter en del av bostäderna till en lägre hyresnivå, vilket är vanligt i andra länder. Det skulle skapa mindre segregation.
Förändringar i beskattningen – reavinstskatt, fastighetsskatt och ränteavdrag – behövs. För att klara det måste partierna kompromissa fram en brett förankrad, långsiktigt hållbar bostadspolitik.
