Sportens logik gäller inte alltid
Det går knappast att rationellt förklara varför jag reser mig och vrålar ut min oförblommerade glädje när det går bra för det svenska fotbollslandslaget. Ännu svårare är det att med logiska argument förklara att jag känner en bottenlös förtvivlan när bollen studsar stolpe ut.
Jo visst, jag är svensk och har därför en geografisk närhet till spelarna. Det är sant, och det finns också liknande orsaker till att mitt humör pendlar upp och ner beroende på hur det går för IK Sleipner och IFK Göteborg. Ingen kan rimligen hävda något annat än att mina och andras relationer till favoritlagen är ytliga, men trots det; det är betydligt lättare att byta partner och politiskt parti än favoritlag i fotboll.
Skälet är, antar jag, att det egentligen inte finns några rationella argument för att hålla på ett visst lag och därmed går det inte att rationellt argumentera för ett byte av favoritlag. Jag kan knappast leda i bevis att mitt favoritlag är en förnämare, mer solidarisk och genuin och värderingsmässigt ädlare klubb än till exempel Malmö FF. Trots det gör jag ibland mina hopplösa och fåniga försök att klä min kärlek i en logisk, rationell skrud.
Det är självklart fånigt. Fotboll är en lek, ett skådespel och allt förnuft säger att passionen därför är oförarglig och ytlig. Det betyder inte att den saknar betydelse. I en värld full av allvar och svåra vägval behöver det finnas utrymme för den oförargliga och kravlösa känslan. Bara vi inser att den är just det, oförarglig.
Ingen tar skada av glädjeyttringar, och det kan knappast vara farligt att bryta ihop lagom mycket efter en fotbollsförlust. Problemet uppstår när man blandar ihop dessa primitiva känslor med politik och annat riktigt allvarligt.
På ett indirekt sätt var det precis det vice talmannen Björn Söder gjorde för några dagar sedan när han förklarade att judar och samer och andra minoriteter inte är riktiga svenskar. I hans värld finns det bara en typ av svenskar. Och om du är svensk kan du inte samtidigt tillhöra någon annan gemenskap.
Björn Söder visar hur tokigt det blir när vi försöker tillämpa sportens enkla logisk i betydligt allvarligare och mer komplicerade sammanhang. I sammanhang där det inte går att dela in människor i vi och dom, och där det får förödande följder om vi försöker.
Vi människor är sammansatta och allt talar för att vi i framtiden kommer att vara det i än större utsträckning. Vi kan inte välja våra föräldrar, men i övrigt är det fullt möjligt att pröva och ompröva allt från religionstillhörighet till politisk hemvist. Svensk är den som bor i Sverige, men många har starka band till andra länder, men det är inget som behöver göra dig till mindre svensk.
De svenskar som en gång i tiden reste till Amerika blev fullvärdiga medlemmar i det nya landet, utan att för den sakens skull förminska sin svenskhet. Snarare blev de mer svenskar än någonsin i sitt nya hemland. I dag ser vi exempel på samma mångfald hos många i vårat land.
Det är egentligen bara i ett sammanhang då vi måste välja och valet i praktiken är livslångt, och det är i sportsammanhang.
När Sverige möter Tyskland går det inte att hålla på båda lagen. Då gäller Björn Söders logik, antingen eller. Men bara då.
