Själv­mål som kan bli kost­samt

Almedalsveckan brukar do­mi­neras av de olika par­tiernas ut­spel. De senaste åren har Alliansen gjort till tra­di­ti­on att pre­sen­tera stora ge­men­samma de­kla­ra­tioner där, till ex­em­pel 2006 för­sla­get att av­skaffa fas­tig­hets­skatten.

Hit­tills har den­na vecka istäl­let do­mi­nerats av en dis­kus­sion om Sverigedemokraterna ska få till­sätta ord­fö­ran­de­poster i riks­dagens ut­skott, en fråga som väl­ja­rna i all­män­het är både okun­niga om och oin­tres­se­rade av. Alliansen har fram­stått som splittrad ef­ter ett miss­lyc­kat ut­spel för­ra vec­kan.

I des­sa fot­bolls-VM-tider är det svårt att komma ifrån att kalla Al­li­ansens be­sked om att de vill ta upp en dis­kus­sion om ut­skotts­platserna för ett up­pen­bart själv­mål.

Att frå­gan kan be­höva dis­ku­teras ef­ter valet, när man­daten är för­delade och kan­ske Sverigedemokraterna blivit största par­ti (det är inte osan­no­likt om de senaste må­nadernas opi­ni­ons­trender fort­sätter), är när­mast en själv­klar­het. Lika själv­klart borde det varit att det inte är en fråga att dis­ku­tera un­der som­marens ny­hets­tor­ka.

Hur det kun­de bli så här är oklart. Det finns krafter inom Mo­de­raterna som för­söker locka till­ba­ka sym­pa­ti­sörer från SD med näs­tan alla me­del. Å andra si­dan har Dagens Industri fört fram ryk­tet att ini­tia­tivet från bör­jan var Jan Björk­lunds. Han och L har ef­ter att ha backat an­klagat M för att ha spritt ett del­vis fel­ak­tig bild av överenskommelsen.

Be­skedet om att allians­par­tierna kan tänka sig att ta in SD i för­del­ningen av pre­si­die­poster i ut­skotten gjordes av riks­dags­gruppernas ord­fö­ran­de, vil­ket är na­tur­ligt efter­som det handlar om riks­dagens ar­be­te.

Men i så­väl C och L som även M pro­te­sterade riks­dags­le­da­möter mot att de inte fått veta nå­got. Det blev up­pen­bart att grupp­le­da­rna inte för­ankrat frå­gan.

An­nie Lööf körde över sin grupp­le­da­re An­ders W Johnsson när de in­terna pro­testerna kom och för­kla­rade att par­ti­led­ningen hade gjort en miss­be­döm­ning av frå­gan och att det utan bred enig­het i riks­dagen inte vara ak­tu­ellt att ändra ti­digare prax­is. Det är bara platserna i ut­skotten som för­delas pro­por­tio­nellt, pre­si­die­posterna för­delas ef­ter för­hand­lingar mel­lan par­tierna.

Men att frå­gan väcktes har lett till att även Cen­terns klara av­stånds­ta­gan­de från SD har ifrå­ga­satts.

Upp­stån­del­sen fick Ulf Kris­ters­son att göra sitt kan­ske tyd­ligaste av­stånds­ta­gan­de från SD se­dan han blev par­ti­le­da­re. I talet för­kla­rade han att ” inte i nå­got an­nat par­ti säger så många, så ofta så hor­ri­bla saker som i SD”, som en för­klar­ing till att M inte kommer att för­handla el­ler sam­ar­beta med SD.

Att ut­skotts­frå­gan blev så stor kan ha sam­band med att Alliansen någon dag in­nan för­kla­rade att en ge­men­sam kan­di­dat till tal­mans­posten ska lan­seras, oav­sett val­re­sul­tatet. Ti­digare har allians­par­tierna gjort det bara när de varit större än väns­ter­si­dan.

Det hade varit bättre att vänta till ef­ter valet och då för­handla om frå­gan. S har ti­digare all­tid hävdat sin rätt till tal­mans­posten i kraft av att vara största par­ti. Om S inte är det ef­ter valet är det oklart hur S agerar.

Så var­för frå­gorna väckts nu är oför­klar­ligt. Det var ett tak­tiskt miss­tag som kan bli kost­samt på val­dagen.