Kärlekskemin är filmens ankare

Den chilenska regissören Sebastian Lello lade efter sin Oscar för En fantastisk kvinna ribban högt för framtida projekt.

Det senaste Olydnad, som är hans första engelskspråkiga film, är ett vackert, stilsäker och lågmält kärleksdrama baserat på Naomi Aldermans roman.

Ronit är en framgångsrik fotograf i New York som lämnat sitt hem i London men återvänder när hon får reda på att hennes far Rabbi Krushka har dött. Förhållandet mellan far och dotter var inte det bästa när Ronit lämnade hemmet för karriären.

Tillbaka igen i fadershuset får hon inte bara erfara familjens och församlingens moraliska dom utan också notera att hennes tidigare kärlek Esti gift sig och nu börjar det förflutna göra sej påmint.

Kärleken återuppstår men givetvis kan relationen inte överleva när moralens fanbärare i det judiskortodoxa sällskapet sätter in det tunga artilleriet.

Sebastian Lello försöker aldrig dra några växlar och poäng på det lesbiska temat. Kärleksscenerna är gjorda med stil och respekt och kameran verkar älska Rachel Weisz och Rachel McAdams som Ronit och Esti.

Deras kemi är filmens ankare men också av Alessandro Nivola som Estits försmådde make David. Alla dessa superlativ till trots kan jag ändå inte helt frångå att filmen ibland trampar vatten och stundtals blir övertydlig något som drar ner helhetsintrycket något. Hur som helst en arbetsseger för de två Rachel.