Svag uppföljare och lovande nykomling

Deckarspalt

Brittisk/australiska Jane Harpers debut Hetta tillhörde förra årets höjdpunkter i deckargenren. Nu är hennes huvudperson, poliskommissarie Aaron Falk, tillbaka i uppföljaren Falska vänner (Forum) och det var med höga förväntningar jag började läsa.
I Hetta återvände Aaron till sin uppväxtort Kiewarra för begravningen av en barndomsvän som tagit livet av sig och sin familj och blir kvar för att försöka ta reda på vad som egentligen hände. I Falska vänner är han tillbaka i Melbourne men skickas tillsammans med kollegan Carmen Cooper ut i vildmarken kring Giralangbergen där en kvinna, Alice Russel, har försvunnit under en teambuildande vandring med sitt företag. Alice vandrade tillsammans med fyra kvinnliga kollegor och först gick hela gruppen vilse. När de sedan tvingas övernatta i en övergiven stuga försvinner Alice spårlöst. Företag som Alice jobbar på råkar vara ett företag där Falk och hans kollega misstänker att ledningen är inblandad i penningtvätt. Alice är deras kontakt på insidan och hon är dessutom illa omtyckt av flera kollegor.
Falska vänner skiftar mellan sökandet efter Alice Russell i den mycket otillgängliga vildmarken och tillbakablickar på de fem kvinnornas katastrofala vandring. In i handlingen kastas också en beryktad seriemördare som härjade i området för 25 år sedan. Han är visserligen död men har en son som skulle kunna ha övertagit pappans sjuka beteende.
Fem kvinnor med hemligheter och infekterade inbördes relationer mitt i vildmarken skulle kunna bli hur bra som helst men Falska vänner bränner aldrig riktigt till och innehåller dessutom alldeles för många onödiga och lösa trådar. Visst är den värd att läsa men Hetta var mycket bättre.

Mer intressant är brittiska journalisten och författaren Sabine Durrants thriller En oskyldig lögn (Louise Bäckelins förlag). I sin huvudperson, den lata och lögnaktige författaren Paul, kommer Durrant nära en nutida Tom Ripley. Pauls debutroman blev ett stort genombrott och länge var han en ung lovande författare. När någon bra uppföljare aldrig kom har karriären gått i stå och han hankar sig fram genom att leva på goda vänners och sin mammas välvilja.
När boken inleds riskerar han dock att få flytta hem till sitt pojkrum. När han på en middag hos en gammal skolkamrat träffar den välbärgade änkan Alice ljusnar läget något. Paul, som egentligen föredrar väldigt unga kvinnor, nästlar sig in i Alice liv och med på semester till en grekisk ö med Alice, hennes barn och ytterligare en familj. Under semesteridyllen löper dock helt andra trådar – för många år sedan försvann en ung, brittisk kvinna spårlöst på ön och Alice har av någon anledning engagerat sig djupt i hennes öde och i föräldrarna och deras sorg. Dessutom befann sig Paul också på ön när kvinnan försvann.
Vad jag framförallt tycker så mycket om med En oskyldig lögn är att i princip alla inblandade är mänskligt otrevliga, småsinta och ganska omöjliga att tycka om. Till en början tänker man att ingen kan vara värre än den självgoda, lata, själviska Paul med sina pedofilvibbar och brist på självinsikt – men det är nog faktiskt möjligt. Dessutom avslutas den här historien både överraskande och moraliskt intressant.

×