Vad vill Fridolin med sin bok?

Vitt­sjö­poj­ken Gustav Fridolin sågs länge som ett po­li­tiskt un­der­barn. Re­dan som 16-år­ing blev han språk­rör för Grön ung­dom, Mil­jö­par­ti­ets ung­doms­för­bund.

Han är en in­spi­re­ran­de ta­la­re och charmade MP-kon­gresserna re­dan i myc­ket unga år. 2002 blev han riks­dags­le­da­mot, den yngste i riks­dagen. Som 28-år­ing blev han Mil­jö­par­ti­ets språk­rör 2011. Då var det re­kord­ungt för en par­ti­le­da­re, senare har han fått kon­kur­rens om den po­si­tionen av An­nie Lööf (C) och Ebba Busch Thor (KD) som båda ock­så var 28 år när de blev par­ti­le­da­re (dock någ­ra må­nader äld­re).

Ef­ter snart fyra år som ut­bild­nings­mi­nis­ter i ko­a­li­tion med S har underbarnsstämpeln för­svunnit. Nu ser han ofta trött ut och verkar ibland des­il­lu­sio­ne­rad.

Det in­trycket ger inte hans nya bok, Det är inte du, det är vi – en bok om so­li­da­ri­tet (Storytel). Ljud­boken är in­läst av Gustaf Ham­mar­sten, inte av Fridolin (me­dan An­nie Lööf har läst in sin ljud­bok själv).

Fridolin har inte skrivit en van­lig ”po­li­ti­ker­bok”. Han re­flek­terar om sam­häl­let och sin pri­vata sit­u­a­tion utan särskilt många par­ti­po­li­tiska kopp­lingar. In­trycket ef­ter läs­ning blir att han med boken bäddar för sin av­gång som språk­rör (han får sitta kvar som längst till 2020) och som ak­tiv par­ti­po­li­ti­ker.

Gustav Fridolin är som sagt en in­spi­re­ran­de ta­la­re och han skriver un­ge­fär som han talar – flytande och lättill­gäng­ligt. Lite störande i skrift är dock många, nu­me­ra van­liga, språk­liga fel. Som ut­bildade lä­ra­re och ut­bild­nings­mi­nis­ter borde han ex­em­pel­vis veta skill­naden mel­lan de och dem (el­ler åt­min­sto­ne låtit en kor­rek­tur­lä­sa­re rätta alla felen).

Bokens ti­tel be­tonar ordet so­li­da­ri­tet. Det är ett vac­kert ord som de flesta kan in­stämma i. Vissa for­mu­le­ringar visar dock att Gustav Fridolin är mer ”väns­ter” än vad han som språk­rör velat er­känna. En så­dan är att han pekar på att det ”all­tid funnits män­ni­skor som velat att vi ska leva som bin. Någ­ra ar­be­ta­re, andra drö­na­re”. Det liknar en klass­kamps­re­to­rik som Jonas Sjö­stedt sä­kert kan ställa upp på.

Kan­ske av­slöjas här bak­grunden till den väns­ter­sväng som MP gjorde ef­ter Peter Erikssons och Maria Wet­ter­strands av­gång som språk­rör.

Ett an­nat ge­nom­gå­en­de tema i boken är kri­tiken av kon­sum­tions­sam­häl­let. Det som står i vägen för både po­li­ti­ken och män­ni­skors möj­lig­heter att vara den de vill är så­dant som stress och köp­hets. Där går Fridolin till­ba­ka till Mil­jö­par­ti­ets rötter.

Nå­got an­svar för re­ger­ings­po­li­tiken tar han inte. Kri­tiken av sam­hälls­ut­veck­lingen görs helt utan­kopp­ling till att han suttit i rege­ringen i fyra år. Där­emot kri­ti­serar han Ste­fan Löfven för att inte för­svara Sverige in­för pres­i­dent Bush, när den­ne kri­ti­serade att Sverige tagit emot för många flyk­tingar.

Fridolins eget en­ga­ge­mang för flyk­tingar ska inte be­tvivlas. Han be­skriver bland an­nat vad han gjorde på 1990-talet i Vitt­sjö. Men att han inte stått upp för sina vär­der­ingar i rege­ringen kun­de han för­kla­rat bättre. Var fanns so­li­da­ri­teten då?

Nu di­stan­serar han sig istäl­let från po­li­ti­ken sam­ti­digt som han hyllar en­ga­ge­mang. Han av­slutar med upp­ma­ningen att inte vara som andra och att ald­rig ge upp. Kan­ske är det vad han tänker om sin roll ef­ter po­li­ti­ken.