Annons

”Farligt – men jag trivdes”

LÖNSBODA Lars-Erik Levin om livet som stenbrytare och skogsarbetare
Osby • Publicerad 14 juli 2018 • Uppdaterad 25 november 2021

Han är inte skrytsam precis, 64-årige Lars-Erik Levin.

Hade inte frun Sonja suttit med vid kaffebordet så hade Norra Skånes läsare förmodligen inte fått ta del av alla framgångar denne man skördat, inte minst inom skogsbruket.

Annons

Region Skånes diplom och stipendium 2006 ”har tilldelats Lars-Erik Levin för sin goda skogsskötsel, sitt stora skogsintresse och som föredöme för skogsbruk i sin bygd”.

Och så 2013 då paret Lars-Erik och Sonja Levin tilldelades Östra Göinges Hushållningsdistrikts diplom för välskött skogsbruk.

När Region Skånes diplom skulle delas ut ringde en journalist för att prata lite vidare om utdelningen.

– Vi trodde att någon drev med oss! Inte skulle väl vi ha något diplom, minns Sonja och Lars-Erik.

Den inställningen går som en röd tråd genom Lars-Erik Levins liv.

Han har samlat otaliga tidningsurklipp som handlar både om hans egna bedrifter inom skogsbruket och stenbrotten, men också om hela släktens öden och äventyr.

Redan som liten grabb följde han med pappa ut i skogen.

– Jag följde med och kvistade med yxa. Det var liksom självklart. Sedan lärde man sig efter hand hur det fungerade.

Det är skogen själv som har lärt upp Lars-Erik. Erfarenheter, misstag och ett besjälat intresse är huvudingredienserna i den läroplanen.

Som ung tog han jobb som stenarbetare i Hägghults och senare Duvhults stenbrott. Ett jobb som han i dag håller högt även om det var både slitsamt och farligt.

Annons

– Jag hade tre platsannonser att välja mellan; ett jobb på Hökönsågen, ett på gjuteriet och ett i Duvhults stenbrott. Jag bestämde mig för jobbet i stenbrottet.

– Inte ska du väl jobba i berget som är så farligt, vädjade hans mor, men inför döva öron.

Det blev 19 års hårt arbete och att det var farligt fick Lars-Erik och hans kollegor erfara.

Det är med stor sinnesrörelse han berättar om den ödesdigra dagen den 22 februari 1989 då en av hans kollegor omkom i ett gruvras.

– Vi hade bytt jobb, han och jag, berättar Lars-Erik Levin märkbart rörd.

– Han skulle hjälpa mig och tog min maskin för att borra. Vi stod ungefär 15 meter ifrån varandra. Jag såg när berget rasade. Det var dåliga bergväggar. Han sprang, men snubblade och blev begravd under rasmassorna. Vi hjälptes åt att gräva fram honom. Jag såg en bit av ett klädesplagg och vi grävde där.

– Det var 25 kubikmeter sten som rasade. Han var sönderslagen och medvetslös när vi fick fram honom. Senare avled han av skadorna.

Det var inte tal om någon krisbearbetning på den tiden. Dagen efter åkte Lars-Erik till jobbet. Företagsläkaren kom till platsen och sa att om de inte klarade av det som hade hänt kunde de få tabletter av honom.

Efter olyckan stängdes stenbrottet och är idag en vattenfylld attraktion för många turister som söker sig till Svarta Bergen.

Lars-Erik fortsatte jobba i Duvhults stenbrott, men tankarna har sedan den dagen malt mer eller mindre regelbundet. Varför han och inte jag? Var det ödesbestämt, eller ...

Annons

En annan svår arbetsplatsolycka hade inträffat 1978. Det sprängdes med dynamit, en sten, stor som ett ägg flög som en projektil genom luften. Lars-Erik hann ducka. Det gjorde inte en kollega som träffades och föll med bakhuvudet mot det hårda underlaget.

– Han var nygift och nykär. Det var tragiskt, han blev aldrig riktigt återställd, berättar Lars-Erik.

Trots olyckor och hårt arbete som satt sig kroppen minns Lars-Erik åren i stenbrotten som positiva. Bra betalt och fina kollegor.

1992 var året då han bestämde sig för att sadla om till skogsarbetare på heltid. Ett beslut som så småningom utmynnade i den egna firman Levins Skogsservice som han fortfarande driver, om än i mindre skala.

Lite bekymrad är han över skogsnäringens framfart

– För stora hyggen och för mycket rovdrift. Jag jobbar gärna manuellt, men nu utförs detta huvudsakligen av utländska arbetare. Plantörer och arbete med röjsåg utförs så gott som alltd av utländsk arbetskraft. Jag är också bekymrad över de stora viltskadorna. Det är ett problem.

Lars-Erik Levin är vid gott mod trots värk i axlar efter slitet i stenbrotten, men också efter tusentals plantor han har satt i jorden.

Modiga mellan 25 000 och 30 00 per år!

– Det är ju ingenting om man jämför polacken Timo som satte 17 000 plantor på ett dygn, säger Lars-Erik och ser imponerad ut.

– Han satte en planta var fjärde sekund med hjälpmedel och väl markberett. Och så var det ju inte så stenigt som i Göingebygden förstås.

Maja Ögren AnderssonSkicka e-post
Så här jobbar Norra Skåne med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons