Biarritz mellan berg och hav

När författaren Victor Hugo (1802_1885) besökte Biarritz sommaren år 1843 var det bara en enkel valfångarby på franska Atlantkusten, långt från Paris societet.

Ett myllrande gatuliv med småbutiker och kaféer, palmer, saltmättad luft och framför allt de många barfota surfarna sätter sin prägel på dagens stad. I mitten på 1900-talet kom nämligen en ny slags aristokrati hit. Amerikanerna med sina brädor från Florida intog stränderna, hitlockade av kustens unika vågor. Än i dag är staden ett paradis för surfare, nyblivna blåbär lika väl som gamla rävar. En av dem är Amandine Sanchez, surfproffs i franska landslaget och chef på Shining surfschool.

Något som däremot tas på största allvar i Frankrike är mat, och det gastronomiska hörn som Biarritz med omgivning utgör är inget undantag. Här marineras det franska Atlantköket med passionen och hettan från spanska Baskien, inte minst från San Sebastian några mil på andra sidan gränsen.

”Thalassa” är grekiska för hav, och thalassoterapi är en urgammal metod som bygger på en avslappnande kroppsterapi med havsvatten, havssalt, alger och lera. Hotel Sofitel ser ut som en strandad finlandsfärja där det ligger mitt i den annars sköna strandsilhuetten, men här finns Biarritz bästa thalassospa. En eftermiddag här bjuder på avkoppling för både kropp och själ.

Byn Espelette är känd för sin smakrika, röda chilipeppar som når 4|000 på Scovilleskalan, där det högsta värdet är 16 miljoner. Pepparn som torkar upphängd på husfasader i hela byn anses ha hälsosamma effekter, och vissa menar att den även fungerar som afrodisiakum.

Byar i franska Baskien är anlagda längs en enda huvudgata. Det var de snillrika munkarnas verk, i syfte att förhindra att pilgrimer på väg till Santiago de Compostela skulle smita från skatten på sin vandring. På byn Ainouas huvudgata ligger Maison Oppocas gourmetrestaurang där traditionella rätter serveras med en vacker tvist. Lite längre upp på gatan finns butiken Pierre Oteiza där man har specialiserat sig på delikatesser som de lokala Ossau-Iratyostarna och lufttorkade salamikorvar, som hänger i klasar från taket i butiken.

Pierre Oteiza själv anses vara den som räddade den lokala grisrasen _ visserligen för att bli skinka, men ändå. För 25 år sedan fanns det bara ett trettiotal exemplar av det håriga, svartvita svinet. I dag ligger det baskiska grisbeståndet på över 3|000, och den lufttorkade skinkan säljs för dubbla priset jämfört med den från vanlig skär gris. Men så är den också alldeles ovanligt god, och en utmärkt souvenir att ta med sig hem från franska Baskien. (TT)