Svart om världens tillstånd

Längs Skånes västtkust från Hallandsåsen i norr till Malmö i söder ligger gallerier och konsthallar som ett pärlband av konstmättade oaser: Galleri Arnstedt i Östra Karup, Krapperups Konsthall, Höganäs museum och konsthall, Sofiero, Pumphuset i Borstahusen, Landskrona Konsthall…

Ur denna mångfald höjer sig två över mängden: Galleri Arnstedt och Krapperups Konsthall. Den förra firar sitt 20-årsjubileum med att i Stallet visa färglagda etsningar och en skulptur av Lena Cronqvist och att fylla en nytillkommen stor och ljus utställningssal med verk av bland andra Linn Fernström, Lars Englund, Peter Frie och OIav Christopher Jenssen.

Ingen överraskar utan visar ungefär vad man förväntar sig, högklassiskt och genomarbetat, figurativt och nonfigurativt, allt hållet i en sommarfräsch kolorit.

Bara ett verk kontrasterar mot övriga verk i salen: ett illa tilltygat öra från en leksakskanin som visas i en liten monter med Peter Fries kaninvänliga stigar i pastorala landskap som fond.

Konstnären bakom verket, eller kanske snarare bakom presentationen, är Dan Wolgers, jubileumsutställningens huvudutställare. Det övergripande temat kan sammanfattas som förgänglighet – ett tema som fick fördjupad innebörd och förvandlade utställningen till en hyllning till den i dagarna bortgångne galleristen William Aronowitsch som i början av 1980-talet öppnade vägen för Wolgers färd in i en dadainspirerad konceptkonst.

Rolig, fräck, provocerande, fylld av gyckel. Genomskådande later, fördomar, förutfattade meningar. Ironisk med glimten i ögat men aldrig elak, aldrig sårande, alltid manande till eftertanke.

Gjorde i Duchamps efterföljd en konst av readymades, såg skönheten i det använda, skavda, förbrukade (det ovannämnda örat tillhör en ratad kanin som ingår i Malmö museums samlingar). I valda delar återfinns konceptet i Östra Karup men den röda tråden är poeten Dylan Thomas dikt Do not go gentle into that good night som i sex verser handlar om motstånd mot döden.

Bokstäverna i var och en av de sex verserna har Wolgers samlat i lika många svarta kartonglådor, täckta med antikt munblåst glas. Sarkofager med defragmenterade rester av livets diktcykel, knappt skönjbara i utställningsrummets/gravkorets halvmörker. I fonden ett förgyllt vitrinskåp fodrat med polstrat siden. Associationen till sarkofager förstärks.

I kanslibyggnanden står en sfär av klart glas innefattad i en jordglobshållare. Inuti ligger vår jord i kras. Tillsammans med de sex bokstavslådorna är den bild av vår värld som Wolgers tecknar djupt tragisk, kolsvart. En flicka gråter tårar av utdragna elledningar.

Ytligt sett är det svårt att föreställa sig två konstnärer på större avstånd från varandra än Dan Wolgers och Odd Nerdrum, helsingborgaren som efter år av exil i Norge och Island nu återvänt till hemstaden.

Wolgers en milt provocerande konceptkonstnär, med viss förkärlek för kasserade bruksföremål, den senare en nutida barockkonstnär; en efterföljare till Caravaggio och Rembrandt.

Men när jag i Krapperups Konsthall ställs inför åtta stora målningar av Nerdrum inser jag att han delar den förfäran över vår världs tillstånd som Wolgers uttrycker i sina senare verk. Annorlunda förstås, men ändå. Undergångsstämningar har alltid haft en framträdande plats i Nerdrums konst. De dämpade färgerna. Tystnaden.

Men det som tidigare kunde uppfattas som science fiction har under senare år förvandlats till realiteter med massdöd, flyktingströmmar, utarmade jordar – en krackelerad värld likt den som kapsejsat i Wolgers jordglob. Men där man i Wolgers verk kan ana ett stråk av humor och distans fyller Nerdrum sina dukar med en elegisk och djupt tragisk skönhet.

Att parallellt med dessa verk visa målningar av Nick Alm och små skulpturer av Maud Lewenhaupt de Jeu är att göra de senare – om än skickliga – en otjänst.