Volontär delar ut mat till hjälparbetare, Foto: TT

Underbara idealism

Vi är bäst i kris. Svenskarna tar hand om varandra när något jobbigt eller dramatiskt händer. Under de senaste dagarnas häftiga bränder har civilsamhället ryckt in och underlättat arbetet. Det gäller för övrigt inte bara svenskar: folk har kommit från andra europeiska länder för att hjälpa oss få kontroll över bränderna. Stämningen är god, liksom kampviljan. Det är svårt att inte känna tillförsikt när så många är beredda att ge av sig själva för att hjälpa andra.
Det finns en baksida av detta, som gör det viktigt att regeringen gör sitt yttersta för att ta reda på hur beroende av ideella krafter räddningsinsatserna varit. Vad händer om de ideellt engagerade inte kan köra ut pizzor, skjutsa folk eller bjuda polska brandmän på kaffe? Vem ser då till att hjälparbetare inte går hungriga?
Vi har, att döma av i hur stor utsträckning vi fått förlita oss på andras goda vilja, inte lärt oss tillräckligt mycket av bränderna 2014.
Civilsamhället och eldsjälarna är fantastiska och man ska inte ta ifrån dem möjligheten att göra en insats, tvärtom. Det är lokala volontärer som vet hur det funkar på orten och hur man beter sig för att på bästa sätt få mat i magen på hjälparbetare, eller hur man får folk dit de ska.
Små orter har fått bära ett tungt ok, vilket också måste vägas in. Orter med mycket skog ska kunna släcka mindre bränder själva och ha god beredskap. Men detta är inte det minsta likt en vanlig svensk sommar eller en vanlig skogsbrand. Detta är en nationell katastrof, som vi borde ha god nationell beredskap för, eftersom det hänt förut i något mindre skala.
Vad händer om Sverige hamnar i en situation då det inte är möjligt att dra nytta av Röda Korset-frivilliga, lediga helikopterpiloter och lokala pizzabagare?
En svensk krisberedskap ska ta med den stora kunskap och uppoffringsvilja som finns hos volontärerna, men måste också innehålla en kalkyl på hur man hanterar detta enbart med hjälp av dem som har det som arbete.

×