Civil olydnad är ingen enkel fråga
En hetsig diskussion har uppstått i kölvatten efter att aktivisten Elin Ersson hindrade ett plan från att lyfta tills en avvisad asylsökande från Afghanistan fick kliva av och slippa göra resan tillbaka.
Hon har polisanmälts av ett flertal personer, som vill att hennes agerande ska ses som ett brott, med hänvisning till brott mot luftsfartsförordningen och till och med sabotage. Inget av de drabbade flygbolagen har dock anmält händelsen på något sätt, så det är oklart var det hamnar i nuläget.
Är det frågan om brott, eller om humanistisk civil olydnad, av den typ som varit lika effektiv som lagliga protester för att ändra lagar? Svenskar har applåderat civil olydnad i många andra länder nyligen, som slöjlösa kvinnor i Iran, eller svarta medborgarrättskämpar i USA i protest mot våld och rasism mot afroamerikaner. På grund av det nya motståndet mot asylsökande så ses inte Erssons beteende i lika positivt ljus.
Men civil olydnad är viktigt för att uppmärksamma på orättvisor i samhället, oavsett om man håller med den som protesterar eller inte. Principen kan vara värd att försvara, även om man är oense i sak.
Juridikprofessorn Mårten Schultz varnar i en text om fallet i Svenska Dagbladet för att tro alltför blint på det juridiska systemet. Till och med jurister menar att civil olydnad har en funktion, vilket kan vara värt att minnas.