Greve Carl Piper. Foto: Jari Markanen

Ett orört landskap

Oron för att Bergsstaten enligt minerallagen har beviljat ett brittiskt företag tillstånd att leta efter mineraler i Tomelilla och Simrishamn är stor. Det är begripligt, även om det är möjligt att det blir just ingenting av det.
För samhällen med dåligt med arbetstillfällen eller dålig ekonomi kan gruvdrift vara en välkommen möjlighet. Kring och i Simrishamn och Tomelilla är det dock svårt att se fördelar med att riva upp ett landskap som har andra värden än dem som är lätta att mäta ekonomiskt. Inte för att det vackra landskapet saknar ekonomiskt värde, tvärtom: turismen till gemytliga skånska småstäder är en stor ekonomi. Landskapet har känslomässigt och kulturellt värde – men det är också en ekonomisk kredit för framtiden.
Klimatpåverkan är lättare att mäta. Det är så klart oerhört viktigt att alla påverkansaspekter av eventuell brytning ses över. Bara att borra i orörd mark kan bli en stort intrång i en känslig och orörd miljö.
Ett vackert och oförstört Österlen kan skapa ännu större värden för besöksnäringen i framtiden om det får vara ifred. Projekt som ännu inte startats kan skapa flera arbetstillfällen än gruvdrift. Ett landskap som bevaras för att det är vackert har ett nästan oändligt potential.
Gruvprojektet kommer inte att dra igång på ett decennium, även om mineraler skulle hittas. Det är ingen tröst: hur ska lantbrukare, skogsägare och handelsträdgårdar kunna planera sin långsiktiga verksamhet om de inte vet om närmiljön plötsligt kommer att bli ogästvänlig för deras verksamhet?
Lokala intressen lyckades avvärja att Shell utvann naturgas i området. Beredskapen för att hålla emot är alltså god. Med två kommuner, Socialdemokratiska och centerpartistiska politiker, förbaskade grevar, arga bönder och Gudrun Schyman på nejsidan kan man dock känna tillförsikt inför framtiden och för att landskapet ska kunna bevaras. Det motståndet unnar man inte sin värsta fiende.

×