Upp till bevis för Bannerhed

I Lugnet möter vi Urban, en man i 35-årsåldern som flyttat till Stockholm från landet för att börja ett nytt liv. Han sörjer en misslyckad kärleksrelation, lever sitt liv till synes planlöst och helt utan kontakter med andra. Från mamma, som sitter på mentalsjukhuset Lugnet, kommer brev efter brev, som han aldrig besvarar.

I forskarsalen på Kungliga biblioteket, dit hans nyfunna intresse för att samla fågelägg för honom, ser han en kvinna som väcker hans intresse. Likt en fågelskådare börjar han följa hennes förehavanden genom kikaren, i hopp om att få kontakt.

– Själv har jag aldrig varit speciellt ensam men periodvis har jag drabbats av ett självförakt som jag inte riktigt förstått var det kommer ifrån. Det är något förlamande över självföraktet och det försvårar livet enormt mycket när det gäller sådant som relationer och sexualitet och det har jag velat gå på djupet med. Det var nog själva utgångspunkten, förklarar han hur idén till boken kom till.

Precis som i Tomas Bannerheds debutroman Korparna spelar fåglar en stor roll i Lugnet. Den destruktivitet Urbans självförakt leder till skildras genom hans samlande av fågelägg, som sker med en närmast manisk precision.

– Jag har några gånger sprungit på fågelbon av en slump, med det har alltid känts som att äggen omges av en magnetisk kraft så jag har aldrig kunnat förmå mig att ens nudda vid ett. En ensam man som i hemlighet ger sig ut i naturen, klättrar upp i träden, skrämmer iväg honan som ruvar och tar hela kullen – det är ett ofattbart övergrepp på livet i mina ögon. Det var det mest sorgliga beteende jag kunde komma på. Mycket sorgligare än att sätta honom på en parkbänk och dricka öl vilket kanske annars är nidbilden av en ensam man i stan, säger fågelvännen Tomas Bannerhed.

Insprängda mellan kapitlen där vi läsare får följa Urbans liv är de frekventa breven från hans mamma. Brev som Urban läser men aldrig svarar på.

– Jag dras till att ge röst åt de utsatta, det känns väldigt viktigt. Hon sitter där på mentalsjukshuset Lugnet och vädjar om kontakt med sitt enda barn, men han besvarar aldrig breven. Antagligen för att skulden är så stark att han låtsas att hon inte existrerar, säger Tomas Bannerhed.

Tomas Bannerhed har fått mycket beröm för sitt språk och Lugnet är en roman med stort innehåll på en förhållandevis liten yta.

– Jag skriver planlöst, en herrans massa fragment som jag sedan hoppas kunna sammanfoga. Jag har ingen överblick eller ordning från början, ingen större ram eller riktig berättelse som omger dem utan texten får skriva sig själv, inifrån.

– Det är en väldigt omständlig och oekonomisk metod som jag inte rekommenderar någon, lägger han till med ett skratt.

Sin stil har han hämtat inspiration till från så skilda källor som dokumentärfilmaren Olle Hägers speakertexter, den norske författaren Tarjei Vesaas och mästare på att skriva reportage. Pang på rödbetan, ska det vara. Han sätter också stränga regler för sig själv i sitt skrivande. Som att inget får förklaras för läsaren.

– Det är själva definitionen av gestaltning, att man visar fram livet på boksidorna utan att förklara för läsaren varför folk tänker eller gör som de gör. Min strävan är att skriva fram ett textens nu, där texten ska återge berättarjagets intryck, medvetandeströmmar och iakttagelser.

För Korparna vann Tomas Bannerhed Augustpriset, Borås Tidnings debutantpris och flera andra utmärkelser. Att presentera denna, sin andra roman, känns mer nervöst.

– Det är en ganska speciell bok med ett stort mörker och ganska dramatiska skeenden. Med Korparna fanns det inga förväntningar. Ingen visste vem jag var, men nu slås strålkastarna på. Jag tror också att många författare har en urberättelse, frågor som sysselsatt en under många år. Med bok nummer två får man loda någon annanstans, så det känns lite som att det är upp till bevis.

När han i morgon, fredag, medverkar på Kristianstad Bokfestival är det första gången han presenterar sin bok för en större publik.

– Det ska bli väldigt spännande att se hur den tas emot för den har ju inte kommit ut ännu. Man märker ofta på publiken om det verkar engagera, säger han.

– Och den ska recenseras dagen efter, så det kan bli sista dagen att glädjas åt, tillägger han galghumoristiskt.