Det räcker inte att protestera
Under den här valrörelsen mötte jag många som hade bestämt sig för att ge andra partier och etablissemanget en spark i baken och därför hade bestämt sig för att rösta på Sverigedemokraterna. Och jag mötte andra som hade bestämt sig för att rösta på Socialdemokraterna eller andra för att förhindra att Sverigedemokraterna får inflytande över en kommande regering.
Eftervalsanalyserna får visa om jag har rätt, men jag misstänker att proteströstningen sällan eller aldrig har varit så omfattande som den här gången.
Det är i och för sig inget konstigt med proteströster. Alla partier är i någon mån sprungna ur en protest mot den rådande samhällsordningen och mot de nuvarande makthavarna. Samtidigt blir det problematiskt om antipatierna utgör en starkare dragningskraft än sympatierna.
Kanske är det ett tecken i tiden. Partilojaliteten minskar och jag ser det definitivt inte som något i första hand negativt. Den tiden är förbi när människor reflexmässigt röstade på ett visst parti därför att man tillhörde en viss klass eller bodde i ett visst område. Vi är i dag mer självständiga och överväger noga våra val. Det betyder också att förtroenden förflyttas, att ingen kan räkna med livslång lojalitet. Vårt stöd är i allra högsta grad villkorat.
Det är bra det, men det finns en baksida. Om vi som väljare kräver allt mer för att kunna ge ett parti vår lojalitet, då finns en risk att distansen mellan väljare och valda ökar. Missförstå mig inte. Proteströstandet handlar självfallet i grunden om ett missnöje med den egna situationen och med samhällsutvecklingen i stort. Men det kan också vara en utväg för den som tycker det är svårt att hitta ett parti som motsvarar de egna kraven.
Söndagens valresultat måste leda till en självkritisk debatt inom flera partier, inte minst mitt eget. Det är uppenbart att Socialdemokraterna måste utveckla sin politik för att återvinna människors förtroende. Det finns ett missnöje som måste tas på stort allvar. Samtidigt tror jag att det finns skäl se över formerna för samspelet mellan väljare och valda.
När inte längre medborgarna söker sig till partierna i samma utsträckning som tidigare, då måste partierna söka sig till medborgarna. Fler måste ges en chans att förstå politikens komplexitet, ges en chans att förstå vilka avvägningar som ligger bakom politiska beslut. Jag tror på fler folkomröstningar i frågor som verkligen berör många och där det finns ett eller flera tydliga alternativ. Och jag tror definitivt på att vi som politiker kan göra mycket mer för att bjuda in berörda medborgare och andra till dialog och delaktighet inför viktiga beslut.
Kort sagt, partierna kan göra mer för att engagera människor och därmed göra det svårare att enbart proteströsta. Även medborgarna har emellertid ett ansvar. Under valrörelsen mötte jag som sagt en hel del som tydligt deklarerade att de hade för avsikt att rösta mot etablissemanget eller mot Sverigedemokraterna. I något fall försökte jag förmå vederbörande fundera på följderna av sitt beslut, att ta ansvar för konsekvenserna. Men jag borde ha varit betydligt tydligare.
Jag borde ha sagt att protesten inte duger för att bygga ett bättre samhälle.
