Går under huden på Monica Z

Pjäsen Monicas vals, som har underrubriken Fragment och fantasier, tar avstamp i sångerskans sista dag i livet. Hon sitter i sin blommiga fåtölj på scenens kant, lyssnar på skivor med en hel del vitt vin under västen och minns tillbaka.

Publiken får sedan följa med på en resa genom hennes liv, höra hennes sånger och möta alla de människor som spelade en roll för henne både i livet och i karriären. Allt ackompanjerat av Benjamin Koppel Quartet som tar plats i bakgrunden av scenen.

– Ett osentimentalt porträtt av ett geni, beskriver Malmö Stadsteaters chef Kitte Wagner pjäsen när hon presenterar den.

Huvudrollen som Monica görs av Mari Götesdotter, som själv har en lång relation till sångerskan och artisten.

– För mig är hon barndom, bakgrundsmusik på fester, sommar, min uppväxt på landet. Någon slags bakgrundstrygghet som alltid funnits med. Redan när jag såg filmen tänkte jag, ”I love it”. Det där vill jag göra, berättar hon.

Mari Götesdotter fick rollen efter att provsjungit för kapellmästaren Benjamin Koppel, som även skrivit alla arrangemang. Men att det fanns en passande kandidat till rollen i Malmö stadsteaters ensemble visste regissören Heinrich Christensen redan när han fick idén till pjäsen. Han och Mari Götesdotter är nämligen ett par sedan flera år tillbaka.

– Vi ville inte ha nepotism, så det var viktigt att det var Benjamins beslut, säger han.

De två har också varit noggranna med att inte blanda ihop arbete och privatliv, när de nu för första gången arbetar tillsammans på ett större projekt.

– Vi har förberett oss på var sitt håll och mötts i repetitionslokalen, som två konstnärer, säger Heinrich Christensen.

– Sedan kan man förstås få lite regi på väg hem på tåget, skrattar Mari och fortsätter: men han har ju fått ta del av lite research också i form av mig som ligger och låter och brummar.

– Jag hade Monica Zetterlund bredvid mig i sängen en kväll, plötsligt kom en röst och de här replikerna. Det var jättekonstigt, säger Heinrich Christensen och skrattar.

Både regissör och huvudrollsinnehavare betonar att Monicas vals inte är en biografisk pjäs utan ett försök att ta sig under huden på människan Monica.

– Vi kan berätta lite mer komplext på teatern, utan att behöva förhålla oss till sanningen, och Monica är mycket komplex, förklarar Heinrich Christensen.

– Alla som kommer och tittar på den föreställningen, förutsätter jag, har precis som jag ett eget förhållande till Monica och sitter redan på en bank av tankar, minnen och känslor. Det jag tänker att vi gör med vår föreställning är att öppna upp vägar till fantasin, till folks egna känslor av ”vem är Monica för mig”, på ett annat sätt än en dokumentär kan göra, där det ofta är väldigt faktabaserat och torrt. I teaterns värld kan vi öppna upp andra rum som kanske får en att se musiken från ett annat håll. Och Monica från ett annat håll. Och inte bara henne som artist utan det allmänmänskliga – vad kan ligga i scenskräck, i att vara mamma och stjärna på 60-talet, saker som sliter i människor, säger Mari Götesdotter.

Samtidigt som de tagit sig konstnärliga friheter i förhållande till fakta har de ändå haft vissa förhållningsregler för sig själva.

– Man kan välja att inte sätta upp en sån här pjäs, eller så väljer man att göra det för att man tycker så mycket om henne. Och då måste man behandla det på ett värdigt sätt och det tycker jag funnits som en slags regel, att det gör vi, säger Mari Götesdotter.

Att Monica Zetterlund är älskad har hon redan märkt i samband med att hon spelat upp stycken ur pjäsen.

– Första gången jag gick upp och mötte publiken som den gamla Monica blev jag själv väldigt rörd över hur mycket kärlek det fanns i rummet. Det var jag inte riktigt beredd på. Det var också ett tydligt tecken på att det här är ett bra val av pjäs att sätta upp, säger Mari Götesdotter.