– Jag vill testa min kropps gränser, säger Anna Olsson (th), som tillsammans med Lisa Nielsen laddar inför lumpen i Arvidsjaur genom att vandra med tung packning runt Finjasjön. Foto: Mats Wilhelmsson

På väg mot det militära LUMPEN Anna och Lisa förbereder sig runt Finjasjön

Av Kristina Larssonlikt Först 1994 fick kvinnor möjlighet att göra värnplikten utan att ha planer på att bli officer. Den kvinna som söker till lumpen må 14 JULI 2008 23.59 (UPPDATERAD 17 juli 12.44)

TYRINGE
Den ena ser det som personlig utveckling, den andra som ett sätt att testa sina fysiska begränsningar. Om två veckor rycker 19-åriga Anna Olsson och Lisa Nielsen in vid arméns jägarbataljon i Arvidsjaur.

Himlen är gråtung när de med vana grepp slänger upp tiokilosväskan på ryggen och kliver ut på stigen som leder 1,8 mil runt Finjasjön.
Om två veckor kommer de att släpa på vapen och all utrustning de kan tänkas behöva men fram tills dess gäller det att träna. Följdaktligen innehåller ryggsäcken vattenfyllda petflaskor, hantlar "och annat som väger tungt".
– Vi går i rask takt; allt för att känna på lite hur det kommer att bli, menar Anna.
– Jag har intalat mig själv att det kommer att bli riktigt jobbigt, säger Lisa.
Bägge två kommer att fungera som vakt- och insatssoldater, vilket innebär visst samröre med de beryktade fallskärmsjägarna som tränas på samma plats.
– Om det blir krig blir det vi som ska skydda dem och våra föremål!
Allt fler tjejer vill göra lumpen och Försvarsmakten säger sig vilja utnyttja den kvinnliga kompetensen i ännu större utsträckning än vad som görs.
Lisa och Anna hade funderat ett bra tag innan de bestämde sig, men ser nu med förväntan fram emot sina elva månader inom det militära. Kanske blir det till och med en fortsättning.
– Om jag trivs kanske jag skulle vilja göra utlandstjänst, funderar Anna.
Tjejerna har gått i parallellklass men började inte umgås förrän den ena hörde att även den andra skulle rycka in. Nu är de glada att de har varandra. Antalet killar de känner som överhuvudtaget ska göra lumpen kan de räkna på en hand.
Så varför blev det Arvidsjaur, 140 mil hemifrån?
– Jag mönstrade inte förrän i februari och då fanns det inte så många platser kvar att välja mellan, säger Lisa.
– Och jag skulle egentligen ha varit i Linköping men de bestämde sig för att lägga ner en del där och jag fick välja mellan ingenting eller Arvidsjaur. Då var det ju självklart att ta det! konstaterar Anna leende.
Med raska steg kliver de iväg längs Guldkustens strandlinje.
– Det finns en runda på tre mil också, informerar den ene.
– Ska vi gå den? Det kan vi väl göra!

      Tipsa en vän