Det har gått över tre år sedan Carolina Hörringsens mamma dog. Nu är Carolina och kompisen Charlotte med i Rosa bandetkampanjen och samlar in pengar till förmån för bröstcancerforskningen.  

Foto: JÖRGEN AHLSTRÖM

"Mamma har kommit till ett bättre ställe"

Av Marie Strömberg Anderssonar du på: www.metrobloggen.se/rosabandetbloggen. 16 OKTOBER 2008 10.07

Szeretlek står det ingraverat på Carolina Hörringsens ben. Det betyder jag älskar dig på ungerska. Tatueringen är gjord till minne av Carolinas mamma som dog i cancer för tre år sedan.
Idag är Carolina Rosa bandet-bloggare och samlar in pengar till bröstcancerforskningen.

Varje dag får mellan 15 och 20 kvinnor veta att de har bröstcancer. Carolina var bara 14 år när hennes mamma Ingrid hittade en knöl i bröstet, som visade sig vara cancer. Bröstet opererades bort och hon genomgick cytostatikabehandling.
– Jag förträngde nog att mamma var sjuk, men minns att det kändes otäckt när hon tappade håret.

Ingrid var snart tillbaka på sitt jobb på röntgenavdelningen i Hässleholm, ett jobb som hon älskade. För maken Jan och de tre döttrarna återgick livet så smått i gamla hjulspår. Oron och ängslan förbyttes till framtidstro och vardagsliv.
– Sommaren 2004 fick mamma ont i kroppen. Hon trodde först det var träningsvärk, eftersom hon hade målat garaget.
Det var värre än så. Cancern var tillbaka och hade spridit sig. Denna gång gick sjukdomen inte att stoppa.
– Vi var rätt öppna med allt som hände. All information som vi fick, förmedlade vi till barnen. Det var raka rör, säger pappa Jan, som sitter bredvid Carolina i soffan och kliar katten Pixi bakom örat.

När de pratar om Ingrid, poppar många minnen upp. Både glada och sorgliga. Jan och Carolina skrattar när de berättar om Ingrids ordningssinne och om hennes ständige följeslagare Pixi.
Minnena från den sista tiden är tyngre. Ingrid planerade sin egen bortgång, tog farväl av vännerna, bestämde hur gravstenen skulle se ut och vilka kläder hon skulle begravas i. Det var lika mycket ordning och reda där som på jobbet.
– Hon var inte rädd för själva döden men hon var rädd för att behöva dö ensam.

Så blev det inte. Hela familjen följde Ingrid den allra sista biten på resan. På Mors dag var hennes liv på jorden slut. Trots obeskrivlig sorg och smärta, var det samtidigt en befrielse när lidandet var över.
– När mamma tog sitt sista andetag kom det en konstig blåst i rummet. Sedan regnade det i flera dagar. Prästen sa att det var änglarna som grät, det tyckte jag var fint. Mamma har det bättre där hon är nu. Hon har inte ont och behöver inte plågas, hon har kommit till ett bättre ställe.
Alla brottas med sorgen på sitt sätt. Carolina, som då var 17 år, kände sig arg på hela världen, arg för att mammas liv inte kunde räddas.
– Det var mycket ilska och många tårar. En människa som är så ung har så mycket kvar att se och göra. Det kändes inte rättvist.

Jan och Ingrid delade passionen för motorcyklar och för att hedra sin fru åkte Jan med urnan på sin motorcykel till den sista viloplatsen. Inte långt från det ståtliga pilträdet vid vattenfontänen, ligger Ingrid Hörringsen begravd.
Det har gått 3,5 år sedan dess. Då någon vi håller kär lämnar detta liv, stannar tiden liksom upp för ett tag. Hur overkligt det än känns just då så går livet ändå vidare. Solen fortsätter att gå upp varje morgon. Nya barn föds, börjar i skolan, familjer bildas och upplöses. Folk åker på semester, handlar mat, går till jobbet.

Carolina har flyttat till Kalmar och läser där på högskolans turismprogram. Tillsammans med kompisen Charlotte Olsson driver hon en bloggsida med syfte att samla in pengar för forskning – så att bröstcancer på sikt kan utrotas.
– Målet är att bröstcancerfonden ska få in så mycket pengar som möjligt. Vi informerar också om bröstcancer. Många förstår inte hur viktigt det är att undersöka sig själv och gå på mammografi.

Ingrid Hörringsens grav är prydd med blommor och gravljus, men Carolina har hedrat sin mamma på ett alldeles eget sätt; en tatuering.
– En dag slog det mig att jag ville ha en liljekonvalj med ordet szeretlek. Mammas favoritblomma var liljekonvalj och hennes föräldrar kom från Ungern. Hon brukade alltid säga szeretlek till oss.

      Tipsa en vän