Patric Berg

Recensioner Tivolirock

Av Patrik Leanderson 14 JULI 2008 14.40

RECENSION. Timo Räisänen börjar närma sig slutet på den här turnésvängen men några trötthetstecken visar han inte prov på. Tvärtom är Räisänen och hans fyramannaband hungrigare och mer fokuserade än jag tidigare upplevt. Senaste albumet ”Love Will Turn You Around” är betydligt rockigare och det ger även avtryck när materialet spelas live.

Och det passar väldigt bra i liveformatet. Musik färgad av genuin alternativ amerikansk rock som Built to Spill och Grandaddy är nyckeln som blivit extra tydlig efter succén med ”Fear No Darkness, Promised Child” från förra skivan ”I´m Indian”.
Denna poppiga rock fylld av spralliga melodier och slagkraftiga refränger framförs med tunga gitarrer och ett ettrigt trumspel, där Patrik Herrström gör en stor grej av att kasta trumpinnarna så fort han får chansen. Lägg till Räisänens lite bräckliga röst som pendlar mellan desperation och självsäkerhet.
Det är en intensiv och kompakt show allt som oftast och inkluderar räkneövningen ”Sixteen” i bästa ”Fem myror är fler än fyra elefanter”-stil med publiken, och en ovanligt stökig ”Don´t Let The Devil Ruin It All” som också känns oerhört lyckad.
Det är egentligen bara inledningen i extranumret ”I´m Indian” som tempot dras ned sporadiskt för att sedan braka loss ordentligt i den som vanligt suggestiva rockbomben ”My Valentine”.

Sist jag såg Ebbot Lundberg var när han sjöng nationalsången på Ullevi inför en allsvensk fotbollsmatch. Annars har det varit lite tyst kring The Soundtrack of Our Lives som band de senaste åren. Andra projekt har fått gå före men nu är göteborgarna rejält på gång igen och i höst kommer nya albumet "Communion". Lördagens timslånga konsert var en tvättäkta urladdning, framförd av en sextett som egentligen inte borde ha så mycket kvar att bevisa.
På Tivolirocks Parkscen bjuder den kaftanbeklädde Ebbot Lundberg och hans följe på en varierad spelning med en blandning av nytt och gammalt. TSOOL visar upp en spelglädje som de verkar byggt upp igen efter en kortare vända i USA i våras, men att det skulle vara så här bra redan är om möjligt lite överraskande. Men jösses vilka versioner de gör av vissa låtar. ”Bigtime” dyker upp tidigt i en uttömmande och fullkomligt lysande tiominutersversion som innehåller så mycket boogiesväng och groove inledningsvis för att därefter mynna ut i ett psykedeliskt mittparti och sedan ta ny fart mot slutet. Av de nya låtarna imponerar ”Thrill Me” mest på mig med sitt furiösa driv. För att inte tala om den fenomenala avslutande dubbeln ”Instant Repeater ´99” och ”Galaxy Gramophone”, som verkligen inte lider av några ålderskrämpor. Tivolirock 2008 års bästa konsert helt klart.

Sahara Hotnights har i princip spelat på alla Sveriges scener vid det här laget. De inleder med en cover av Anekas 80-talshit ”Japanese Boy” och är väl egentligen det mest anmärkningsvärda på den här spelningen om man ser i överraskningsväg. Gruppen har turnerat länge med senaste skivan och det känns lite som de har dragit det ett varv för länge nu. Men framträdandet i lördags var ändå en bra spelning med snyggt scenljus och en taggad kvartett, som ibland dock kan kännas lite väl rutinmässig när trummisen Josephine Forsmans maniska trumspel med öppen mun och slängande med håret tar över Maria Anderssons roll som frontfigur. Andersson är fortfarande inte någon självklar bandledare utan det är mer den sammansvetsade kvartetten som drar varsitt strå till stacken. Och det är ju gott nog när de gör en inspirerad ”Visit to Vienna” och den punkösiga gamla hiten ”Quite A Feeling” med bravur. Men helhetsmässigt var det ändå en repris.

      Tipsa en vän