Fullsatt både på scen och i salong, kunde konferencieren Peter Nylander konstatera, med Stadsmusikkårens cirka femtio musikanter i ryggen och utsåld salong framför sig.
På egen hand spelade Stadsmusikkåren bland annat suggestiv filmmusik från The Incredibles, ett potpurri med musik ur musikalen Jesus Christ Superstar, ett medley på Abba-melodier, en småputtrigt svängig anrättning som heter ”State Street Stomp” och det högst eleganta instrumentala framförandet av Frank Sinatras ”Something Stupid”.

Stadsmusikkåren fick åtskilligt att göra både på egen hand - och tillsammans med Pontare. Till numerären är de tillräckligt många för att fylla ut tre storband.
Så är också soundet mäktigt, maffigt och stort. Även om det inte låter som Count Basies orkester, är det lätt att bli imponerad av denna dynamiska och välklingande musikkår, under säker ledning av Joacim Casa-grande.
Roger Pontares entréer ackompanjerades av publikens handklappningar och marschmusik. Den specialdesignade klädseln är som vanligt fantasifull och överdådigt etnotjosan. ”Utan en så stark scenpersonlighet hade hans utstyrsel varit en katatstrof”. Ja, vad ska man säga. Citatet kommer från en recension Pontare fått och läste valda delar ur.

Sånt där avspänt, charmigt och lite löst spånande tillhör showen. Liksom bandade ”gamla skivbekanta” som oförmodat tonar ut i salongen, eller allsång där vi lärt att ”Du gamla du fria” är ett oundvikligt inslag.
Jovisst, sången tillhör också det som gör Roger Pontare till ”en stark scenpersonlighet”.
Med tydliga referenser till förebilden Frank Sinatra i ”Come fly with me”, My way” och ”L A is my lady”. Hässleholms Stadsmusikkår var verkligen med på noterna och heder åt den som arrangerat musiken för denna sättning.

Det hann bli visor och schlagers också. Bland annat ”När vindarna viska” med vilken Pontare vann Melodifestivalen 2000. Funkigt tryck i ”This old world is too funky for me” och rättfram blues i ”I’m movin on”, med solo på altsaxofon av Carina Bengtsson och på klaviatur av Hans Delander. Det blev faktiskt lite Beatles också när Roger Pontare undrade ”Hur skall det bli med min äldreomsorg”. When I’m sixty-four, alltså.