Förhoppningsvis så har skinkan, sillen och gåsen likt julbordets övriga delikatesser låtit sig väl smakas och förhoppningsvis så har även en välbehövlig julefrid lagt sig över de skånska hemmen. Julefriden har sin tid och den ska inte störas, men många gör nog klokt i att använda dessa mellandagar till såväl eftertanke som framåtblickande.

En sak som borde leda till eftertanke och rannsakan är den sparbarometer som banken SEB presenterade strax innan julhelgen. Sparbarometern mäter de svenska hushållens sparande och tyvärr verkar hushållen spara allt mindre.

Det har svängt fort under året som gått. För ett år sedan så kände man fortfarande av högkonjunkturen, i dag känns den konjunkturen oändligt avlägsen. Med lågkonjunktur så följer också en lägre sysselsättning vilket leder till att hushållen får en lägre disponibel inkomst vilket i sin tur leder till att förmågan att spara minskar.

Med tanke på den nu rådande konjunkturen, den globala finansiella osäkerheten och till viss mån även prisutvecklingen under det tredje kvartalet som sparbarometern sträcker sig över så är det förståeligt att sparandet minskade. Men även om sparbarometerns senaste resultat är förståeligt så är ändå den trend av lägre sparande, som även gick att se innan lågkonjunkturen slog till, bekymmersam.

Man ska inte stirra sig blind på SEB:s sparbarometer men den ger dock en vink om hur det är ställt. Exempelvis så mäter sparbarometern något som kallas för skuldkvot (hushållens skulder i förhållande till tillgångar) vilken för det tredje kvartalet ifjol låg på 28 procent, den högsta nivån sedan sparbarometern startades 1996. Visst, en del av förklaringen finns i sjunkande värden på tillgångar - men också i ökande skuldsättning.

Liksom alla andra mynt så har även detta två sidor. Dels så innebär det att om sparandet minskar just nu så blir följden att konsumtionen inte avtar i samma takt som den skulle ha gjort om hushållen haft en högre sparbenägenhet. Åtminstone på kort sikt så kan detta ses som en fördel för samhällsekonomin då konsumtionen håller hjulen igång, samt för den enskilde som kan fortsätta att konsumera och därigenom behålla sitt välstånd.

Den andra sidan av myntet är att ett lågt sparande har en negativ inverkan på de för ekonomin ack så viktiga investeringarna. Förenklat kan man säga att det är genom att hushåll sparar i exempelvis aktier och fonder som kapital frigörs för företag att låna och investera. Ett lågt sparande innebär samtidigt att de enskilda hushållen blir mer sårbara mot förändringar.

För mindre än ett halvår sedan så presenterade ovan nämnda bank en annan barometer, en välfärdsbarometer, som visade på att så många som två miljoner svenskar skulle få problem med att hantera en oförutsedd utgift på 30 000 kronor. Med tanke på sparandets utveckling under hösten så har knappast hushållens marginaler ökat. De uppenbart små privatekonomiska marginalerna för mycket negativt med sig. Ett sparkapital är en trygghetsfaktor, inte minst i dessa tider då varslen duggar allt tätare. I trygghetsfästet Sverige så borde inte så många som en dryg femtedel ha så låg privatekonomisk trygghet.

Den gamle finansministern Anne Wibbles devis om att man borde ha en årslön på banken är för många en utopi, men definitivt något värt att kämpa och spara emot.

Citat: Liksom alla andra mynt så har även detta två sidor.