I folkomröstningen om euron 2003 tog nejsidan hem en storseger. Trots hundratals miljoner i kampanjkassan lyckades jasidan inte övertyga svenska folket om eurons positiva sidor. Snarare var det så att jasidan ju mer pengar som pumpades in lyckades med bedriften att sänka andelen jaröstare. En uselt skött kampanj med alla mått mätt. Mordet på utrikesminister Anna Lindh (s) spelade säkert också in då människor i tider av chock och oro tenderar att rösta för bevarandet av det kända, i detta fall kronan.

När alla röster var räknade hade nejsidan 55,9 procent, jasidan 42 procent och 2,1 procent hade röstat blankt i en folkomröstning med högt valdeltagande, 82,6 procent av de röstberättigade. Norra och östra Skånes valkrets (gamla Kristianstads län) som sträcker sig från Tomelilla och Simrishamn i sydost upp via Kristianstad och Hässleholm bort till Båstad och Ängelholm i nordväst var praktiskt taget en spegel av Sverige i denna folkomröstning. 82 procent röstade med fördelningen 41,7 procent ja, 56 procent nej och 2,4 procent nej.

Det politiska etablissemanget var till stor del positivt till eurons införande. Fyra av sju riksdagspartier förespråkade ett valutabyte. Tillsammans hade de fyra partierna socialdemokraterna, moderaterna, folkpartiet och kristdemokraterna 280 mandat av riksdagens 349. Matematiken över stödet i riksdagen var dock inte så enkel då det hos dessa partier, främst socialdemokraterna och kristdemokraterna, fanns euromotståndare. Precis som det bland centerpartiets 22 ledamöter fanns jasägare även fast partilinjen var nej.

Centerpartiet var det enda borgerliga parti som förespråkade ett nej i folkomröstningen och som fortsatt gör det. Det sistnämnda är tråkigt, det förstnämnda var vettigt. Partiets argument i folkomröstningen var av ekonomisk karaktär och inte ideologisk som för vänsterpartiet och miljöpartiet. Ett bärande tema var att vänta och se hur eurosamarbetet utvecklade sig. Att Sverige avstått från att delta i eurosamarbetet fullt ut (för vi är delvis med) kan sägas ha varit gynnsamt när Sveriges ekonomi dånade på i rekordtempo. Men, och det är ett stort men, när finanskris och lågkonjunktur slagit till med full kraft ser vi också vad utanförskapet betyder. Då står Sverige, trots välskötta statliga finanser, sig slätt. Kronan faller som en sten och vi svenskar blir fattigare då vår köpkraft urholkas.

Euron kan sägas vara en form av försäkring. Den behövs inte när allting är frid och fröjd men det behövs när någonting gått snett. Jag har personligen gjort en resa från tveksamt nej till genuint osäker till att under finanskrisens turbulens hamna på ett ja. Jag vill att Sverige skaffar sig försäkringen och jag tycker det vore bra om även centerpartiet kom till denna insikt.