Den ekonomiska kris som vi befinner oss i kommer att ställa politikerna på prov. Kommer de att våga välja ideologiska och långsiktigt sunda vägar ut ur krisen eller kommer opinionen och trycket att nödga dem till ett mer populistiskt och kortsiktigt agerande? Frågorna, särskilt de rörande statens roll i näringslivet blir inte mindre intressanta med tanke på att vi har en borgerlig regering.
En högaktuell fråga är fordonsindustrin. Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin är öppen för ett statligt ägande av företagen Volvo Personvagnar och Saab Automobile. Sahlin har fått medhåll av bland annat rektorn vid Handelshögskolan i Göteborg, Rolf Wolff. Den stora frågan är dock hur effektivt det skulle vara med ett statligt ägande? Och om staten går in som ägare i fordonsindustrin, vilka industrier står då på tur att vid behov bli uppköpta av skattebetalarna?

Häromdagen skrev Martin Ådahl, chef vid Forum för Reformer och Entreprenörskap, och Henrik Jordahl, docent i nationalekonomi vid Institutet för Näringslivsforskning, ett intressant inlägg i frågan i Dagens Nyheter. De båda skribenterna har sin utgångspunkt i rektor Wolffs uttalande att det inte finns någon ekonomisk forskning som belägger att staten per definition är en dålig ägare. Detta menar Ådahl och Jordahl inte stämmer utan hänvisar till att det finns en hel del forskningslitteratur som jämför statligt och privat ägande.

Tankesmedjan Fores har gjort en översyn av forskningen som visar att statlig inblandning i ägandet mycket sällan förbättrar företagens situation utan att det snarare missgynnar företagen. Huvudanledningen till att statligt ägande är sämre än privat ägande är att staten är en svag ägare och att ägande och kontroll i statliga företag är extremt separerade. Detta leder bland annat till sämre lönsamhet och lägre produktivitet. Enligt Ådahl och Jordahl gäller dock inte denna analys på marknader med monopol eller där konkurrensen är svag, men så är knappast fallet på fordonsmarknaden.
Också radiokanalen P1:s lördagsintervju med ekonomiprofessorn Lars Calmfors innehöll många matnyttiga råd om vilken väg regeringen bör välja för att lindra lågkonjunkturens effekter. Nämnas bör att Lars Calmfors leder regeringens finanspolitiska råd, men han och regeringen har delvis lite olika syn på vad som ska göras och hur snabbt. Och det är i sig ganska nyttigt för finanspolitiken får inte enbart styras av ekonomiska teorier, utan det måste till en politisk vision som är ideologiskt förankrad. Men helt klart är att regeringen bör dra nytta av den akademiska forskning och kunskap som finns.
Förutom att Calmfors förespråkade en offensivare finanspolitik med engångsinsatser för att stimulera konsumtion och efterfrågan så gav han också sin syn på fordonsfrågan. Calmfors varnade för selektiva stöd till en viss bransch och påminde om den industripolitik som fördes under 1970- och 1980-talet. Politik som motverkade naturlig strukturomvandling och kostade skattebetalarna enorma summor, det tydligaste exemplet är kanske varvsindustrin.

Regeringen har hittills hållit en relativt sund linje i frågan om fordonsindustrin, även om forsknings- och utvecklingsstödet som presenterats kan ifrågasättas. Det är bara att hoppas att de håller fast vid den linjen för det är precis såsom Ådahl och Jordahl avslutade sin artikel: Hur många bilar som ska tillverkas i Sverige bör vara en ekonomisk fråga. Inte en politisk.