Foto: Christian Törnqvist

Hovdala skildrat från salongerna

Av Mikael Ankarvik 14 JANUARI 2009 16.03

BÖCKER. Hovdala slotts historia har nu fått en belysning i en praktfull soffbordsvärmare. Författare är journalisten Ewa Kewenter och fotograf är hennes äkta hälft Ralf Turander. Tidigare har de bland annat skrivit en på sina håll uppskattad bok om Trollenäs slott.

Det är ett stort arbete de gjort. Ehrenborgare och andra sakkunniga har tillfrågats, litteratur och befintliga dokument har gåtts igenom och de rätta ljusförhållandena har inväntats för att kunna förmedla högkvalitativa och stämningsfulla bilder; allt sammanfogat i en smakfull layout. Hela projektet andas den storslagna enkelhet som Hässleholms kulturchef Torbjörn Nilsson i sitt förord menar präglar slottet strax söder om Finjasjön.

Genom att i kronologisk ordning gå igenom innehavarna av slottet, deras släkt, vänner och lite mer perifera, om än betydelsefulla bekantskaper långt upp i de danska och svenska kungahusen, pusslas en historik ihop. Det är mer människorna än slottet i sig som står i fokus; födslar, dödslar, bröllop, gästabud etc. Några öden lyfts fram på grund av att de haft stor betydelse, eller bara för att de helt enkelt är intressanta eller gripande. Slottet får blomma ut i de många fotografierna.

Ewa Kewenter månar om att placera in den för både danskarna och svenskarna avlägsna borgen i tidens händelser. Storpolitiken har ofta satt sin prägel på det lilla slottet. I synnerhet de dansk-svenska krigen. Något den förste Ehrenborgharen, Jöns Mickelsson Ehrenborgh, av danskar och snapphanar kallad ”förrädaren på Hovdala”, fick känna av.

I det lilla berättar Kewenter bland annat den gripande historien om Hilleborg Beck, dotter till Hovdalas danare Siwert Grubbes svärson Jochum Beck, som förlorade sin mor och behandlades illa av styvmodern Else Beck Friis. En Askungesaga som slutade tragiskt för Hilleborg redan vid 15-års ålder. Men likt flera människor som i boken förknippas med Hovdala är det inte säkert att hon vistats där.

I berättelsen om Caspar Ehrenborghs tid på slottet finns både det paradoxala uppsvinget för Hovdala - Sveriges stormaktstid låg då i sina dödsryckningar och i högreståndskretsarna var tiderna allmänt sett dåliga - och historien om den på många sätt makalösa Elisabeth Euphrosyne von Conowen; hustrun till Caspar Ehrenborgh som mellan 1725 och 1750 födde 18 barn. Här får vi förstås en del information om tidens mödravård.

Det är en i långa stycken välskriven bok, om än det gäller att hänga med i släktskapssvängarna. Ibland känns rabblandet av de många fina namnen som en snöstorm vilken hindrar framkomligheten. Det tydliga, närmast hovsamma högreståndsperspektivet tynger också ner texterna. Det är inte utan att en viss överklassvurm sipprar fram mellan raderna. Visst är vanligt folk inte lika lätta att få tag på i historien, men någon borde väl rimligtvis flimrat förbi. Bönder, fiskare, hantverkare, tjänstepersonal etc finns bara med i marginalen. Om alls. Man gör bäst i att köpa ovanifrånperspektivet, sitta in sig i de vackra salongerna och känna av tjänstefolket endast i fördjupningen i golvplankorna utanför salongsdörren, där de stod och väntade på att få komma in och servera.

Ibland blir bokens fokus på ädlingarna nästan komisk. Som när trettioåriga kriget sammanfattas på följande sätt: ”Ute i Europa pågick trettioåriga kriget, det som orsakade Gustaf II Adolfs död...”.
Det sirliga språkbruket, ibland anstruket av sagoton, ger också ett intryck av lite väl tilltagen beundran.

Vad som var orsaken till Ehrenborgarnas svanesång finns det olika åsikter om. Här får emellertid Elisabeth Bonbeck (född Ehrenborg) och Christer Ehrenborg ta till orda i en egenhändigt författad epilog. Där slås det fast att det var det stora projektet att sänka Finjasjön som även sänkte Ehrenborgarnas ekonomi.
Ralf Turanders bilder erbjuder en stillhet som ger tillfälle till kontemplation. Liksom bilder på målningar, ur familjealbumet och på ritningar över trädgårdsanläggningarna. Här kan åtminstone ett annat liv än herrskapsfolkets anas. Trots att bilderna är så gott som folktomma och katalogmässigt redovisade levandegör de Hovdala på ett helt annat sätt än de många gånger överbefolkade texterna.

Men när jag slår igen pärmarna sitter jag fortfarande och undrar hur många pigor det behövdes för att hålla eld i de många kakelugnarna. Hur många som överhuvudtaget servade herrefolket och vilka de var.

      Tipsa en vän