Mycket ont har kommit i spåren av finanskrisen och lågkonjunkturen så som ökande arbetslöshet och lägre tillväxt med allt vad det för med sig. Dessvärre tycks även protektionismen vädra morgon luft. Det som utmärker är att det inte är de klassiska protektionisterna som tar sig ton utan tillsynes gamla hederliga frihandelsvänner, liberaler och marknadsekonomer.

Många är de länder som har presenterat åtminstone ett krispaket. Krispaketen i sig är bra eller åtminstone oundvikliga, för med tanke på läget så har såväl nationella som internationella politiska insatser alla möjligheter att lindra krisens och lågkonjunkturens effekter. Både på den reala och finansiella sidan.

Dock så finns det delar i krispaketen som kan ifråga-sättas. Bland annat det sätt på vilka många länder valt att utforma sina bankstöd. I dessa stöd finns tyvärr protektionistiska drag. Om ett lands banker ges möjlighet till kreditgarantier med förbehållet att det ska stanna eller endast lånas ut till det egna landets företag så hindras kapital- och lånerörligheten. Minskade eller obefintliga möjligheter att ta upp lån i utlandet påverkar direkt de många internationella företagen och koncernerna.

Volvo är ett sådant företag, som nu mer eller mindre är hänvisat till svenska banker. Volvos vd Leif Johansson har uttryck oro för om de i sammanhanget små svenska bankerna har kapital och övriga resurser att tillgodose de riktigt, riktigt stora företagens totala behov. Det finns också en annan risk nämligen den att storföretagens lånebehov, med stängda upplåningsgränser, riskerar att tränga undan små och medelstora företags möjligheter till lån.

Visst kan man förstå att det ligger i länders intresse att först och främst stabilisera den nationella kreditmarknaden, att se till så att utlåningen till företag och privatpersoner samt kreditgivare emellan inte stannar av. Men det kan knappast ligga i de rika industrinationernas intresse, det är främst dessa länder som tagit initiativet till den finansiella protektionismen, att internationella storbolag får svårt med upplåning samt att världsekonomin inte utvecklas i den takt som den skulle kunna.

Det är inte bara i den finansiella sektorn som gränsdragningsvurmandet visat sig. Även på varu- och tjänstemarknaderna märks protektionistiska drag. Engelska arbetare har demonstrerat mot att polska arbetare tar jobb i England. I sann fackföreningssolidaritet, mycket likt den som svenska Byggnads uppvisade i Vaxholmskonflikten, demonstrerade de mot deras arbetsgivare, vilken ämnade anställa polsk arbetskraft.

Frankrikes president Nicolas Sarkozy, vilken ändå påstår sig vara borgerlig, vill detaljstyra den franska bilindustrin genom att ge fördelaktiga lån med motkravet att inga arbetare avskedas och att inga fabriker stängs – i Frankrike vill säga. Det går alltså för sig att stänga fabriker utomlands men inte i Frankrike. Protektionismen är tydlig och regleringsivern skulle ha fått sovjetiska planekonomer att verka bleka i sammanhanget.

Inte heller de svenska socialdemokraterna vill vara sämre som med Mona Sahlin i spetsen kräver export-stopp av el. Sahlin tycks glömma att det var handel som födde vårt välstånd och hon borde också komma till insikten att handelshinder riskerar att rasera det samma. Protektionism är uråldrigt och otidsenligt. Det hörde Berlinmuren, kalla kriget och socialismen till. Måtte inte världen gå i den riktningen.