I går var det den internationella kvinnodagen. En dag då vissa kanske sände en tanke till någon av de kvinnor som gjort stordåd i världshistorien, medan andra kanske uppmärksammade eller uppvaktade en kvinna i sin närhet. Och nog förtjänar kvinnorna denna sin alldeles egen dag, men räcker det verkligen med en enda dag om året?

Året innehåller 365 dagar och om de ska delas mellan människor beroende kön så borde väl 182,5 dagar tilldelas vardera kön. Gemensamt kunde män och kvinnor avstå några dagar till sådant som inte är könsrelaterat så som värnlösa barns, alla hjärtans, och möjligen också kanelbullens dag. Nej, detta är inget skämt eller försök att raljera över kvinnodagen. Men i ärlighetens namn så måste vi fråga oss varför i hela friden det behövs en kvinnodag?

Svaret är inte svårt att finna. Genom historien så har kvinnor varit underordnade män. Kvinnan skulle tiga i församlingen och hon fick mänskliga fri- och rättigheter långt senare än mannen.
Detta är förvisso historia och i dag vet man bättre, åtminstone vill vi tro så. I dag håller de allra flesta med om att alla människor är jämlikar och lika mycket värda. Väl så långt, men än är inte samhället tillfullo jämställt.
Visst, stora framsteg har skett de senaste hundra åren men trots att vi i dag skriver år 2009 så finns det på vissa håll skillnader mellan män och kvinnor som inte kan tillskrivas någonting annat än att vi är av olika kön. Exempel på detta är löneskillnader, uttag av föräldraförsäkring och representation i bolagsstyrelser med mera.

På det senare området, representationen i bolagsstyrelser, så kom en för Sverige föga imponerande rankning i slutet av förra veckan. Det var revisions- och konsultföretaget Grant Thornton som gjort en internationell undersökning av hur många kvinnor som sitter i högsta ledningen inom privatägda företag.
Sverige kom på 24:e plats och har därigenom halkat ned från plats 14 som vi hade då samma undersökning gjordes för två år sedan.

Enligt undersökningen så har kvinnor endast till 22 procent av platserna i de svenska ledningsgrupperna. Alltså mindre än en fjärdedel. Uruselt.
Det finns ingen logik i att det ser ut på det här viset. För kan det vara så att kvinnor överlag är sämre på att räkna, analysera, entusiasmera och driva företag? Knappast. Det är inte förvärvsarbetande kvinnors kompetens som orsakat dessa skevheter, snarare en mycket föråldrad syn hos mansdominerade valberedningar och chefer.

Nu är det knappast så att det är bättre ställt i offentliga företag, vilket man egentligen borde kunna kräva. Av den anledningen så har näringsminister Maud Olofsson (C) å regeringens vägnar tillskrivit valberedningarna för de statliga bolagen för att framföra politikens efterfrågan av mer jämställda styrelser. Det är bara att hoppas att det ger effekt.
Det är inte av välgärning mot kvinnor som företagen borde måna om jämställdheten, utan av omsorg för det egna företaget.
För nog torde det vara en konkurrensnackdel att inte fullt ut utnyttja de kompetenser och det fulla humankapital som finns i samhället?

Det är av yttersta vikt att alla vi som försvarar den fria marknadsekonomin tar dessa frågor på allvar och ser till att få en förändring. Annars är risken överhängande att klåfingriga politiker anförda av rödstrumpefeminister snart kommer med kvoteringspropåer. Och det vore ingen betjänt av, varken näringslivet eller kvinnorna.