Mer opinionsbildare än parlamentariker

Av Johan Hammarqvist 25 MAJ 2009 23.00

På måndagen inledde Sveriges Radio sina utfrågningar (sänds vid 7.15 i P1) av toppkandidaterna från de åtta partier som idag sitter i Europaparlamentet. Miljöpartiets Carl Schlyter – som för övrigt medverkade på Europaforum i Hässleholm för ett par veckor sedan – var först ut.

Schlyter gjorde en hyggligt stabil insats men det går inte att komma ifrån att han går i otakt med sitt parti och med andra gröna partier i andra europeiska länder när det gäller synen på Europasamarbetet. Ty medan Miljöpartiet mognat och numera slopat utträdeskravet stampar Schlyter fortsatt runt i sörjan med krav om att Sverige ska lämna EU. Att han pratar om att han accepterar partilinjen och jobbar för bra saker så länge han sitter i parlamentet håller faktiskt inte. Särskilt inte som han inte har något vettigt alternativ till Europasamarbetet i hans hjärtefråga miljön.

Om de 27 länderna i EU sätter samman en politik som flyttar fram positionerna på miljöområdet är det bra mycket mer värt än om Sverige står utanför och gör lite mer medan de andra högaktningsfullt struntar i att ta sitt ansvar.

EU är också en internationell aktör som kan få mycket större tyngd bakom sina ord än om medlemsländerna alla kör sina helt egna race. Alla beslut som fattas i EU när det gäller miljön är inte bra, det ska villigt erkännas. Men alternativet att stå utanför är bra mycket sämre. Just på miljöområdet där många av problemen är gränsöverskridande är Europasamarbetet fullständigt nödvändigt.

I utfrågningen hänvisade Schlyter till att han fått högt betyg från Svenska Naturskyddsföreningen när de listade de miljöbästa svenska parlamentarikerna. Tillsammans med fyra andra (Lena Ek (C), Åsa Westlund (S) som båda ställer upp till omval samt Jens Holm (V) och Anders Wijkman (KD) som båda lämnar Europaparlamentet) fick han tummen upp. Det är en sak att rösta rätt men det är en helt annan sak att påverka utformningen på förslagen och ha en stark ställning i förhandlingar som mejslar fram besluten.

Här kan jag uppleva Schlyter som tunnare och havandes en svagare ställning än trion Ek, Westlund och Wijkman när det gäller påverkan. Schlyter är mer av en opinionsbildare medan han är lättviktigare som parlamentariker. Att se på de konkreta framgångarna för respektive parlamentarikers eget arbete ger stöd åt denna teori. Här har Schlyter inte mycket att visa upp jämfört med Ek, Westlund och Wijkman.

Miljöpartiets toppkandidat har ett stort hjärta som bankar för miljöfrågorna men det räcker inte om fingerfärdigheten för att driva andra parlamentariker framför sig saknas. Att skrika högst och kräva mest är inte den klokaste vägen framåt för att lösa de miljöproblem som vi måste lösa. Visst det kan vara opinionsbildande men det flyttar inte fram positionerna genom konkret handling i Europaparlamentet.

      Tipsa en vän