Om det ensamma studentlivet

Jag minns hur ensam jag kände mig de två första månaderna i Lund, innan jag anknutit till människorna och staden.

Jag hade väntat mig att jag på något magiskt sätt skulle bli indragen i ett enormt kompisgäng på direkten och att jag aldrig mer skulle behöva återvända till min hemstad. Det var en något idealiserad bild, för veckans tre föreläsningar räckte inte på långa vägar till att fylla ut all tid. Föreläsningarnas femtonminuterspauser var inga generösa kontaktytor och jag kände mig ofta stressad över att snabbt behöva bevisa för kursarna att jag var intressant nog att bli vän med. Att tänka tillbaka på den tiden får dagens någorlunda stadiga ström av fester och fikor att kännas som en lyx. Det fick mig att skriva en artikel för studenttidningen Lundagård om saken, och det visade sig att jag inte var den enda som hade blivit överraskad av hur ensamt studentlivet kan vara. Det var inte direkt svårt att hitta studenter som hade upplevt utanförskap; det är många som känner att de få föreläsningarna och sittningarna inte räcker till för att fylla upp kalenderns tomma blad, som skäms när de inte har någon att ringa medan alla andra verkar umgås med sina stora, härliga gäng. Flera av de jag pratade med tog tv-serien Vänner som exempel på en medial bild av hur ens sociala liv borde se ut – nämligen som ett stort, nära kompisgäng som bor ihop. Ungdomen och studentlivet utmålas ofta som den mest sociala och euforiska tid man kan tänka sig, men faktum är att ensamheten är värst bland unga: 60 procent bland 20-29-åringarna känner sig ensamma ofta eller ibland enligt forskning på Sociologiska institutionen i Uppsala. Faktum är att ungefär 200 000 människor i Sverige anser att de helt saknar vänner, enligt antologin Den moderna ensamheten. 2,5 miljoner människor lever i ensamhushåll och att över 1,5 miljoner av dem knappt har någon kontakt med sin familj. Det var nästan roligt att höra hur de jag intervjuade i artikeln förhöll sig till sin ensamhet; en kille berättade att i början av sin kurs hade han fått panik över stressen att knyta an till folk och åkt hem och tittat på tv-serier istället för att vara med på de sociala aktiviteterna. Han hade haft närmre relationer med karaktärerna i serien The wire än med kursarna. Idag har medier ersatt en del av vårt umgänge och blivit ett bristfälligt substitut för social interaktion. Teveprogrammen fyller samma funktion som församlingshemmet förr i världen, en plats där man ser välbekanta ansikten och känner sig hemma. Det finns inte längre så många naturliga kontaktytor och samhället blir allt mer individualiserat. Att erkänna att man känner sig ensam eller saknar nära vänner är ett tecken på svaghet och det är viktigare vad som syns utåt än hur det egentligen känns.
Nåväl, det fanns trots allt något hoppfullt med ensamhetsartikeln. Efter något år på kursen började killen med tv-serierna ta mer sociala initiativ och intresserat sig för andra. Idag hade han fått många vänner. Han menade att det var viktigt att söka sig till rätt forum, rikta fokus utåt och att inte bara vänta på att folk ska vilja lära känna en. Säkert ligger det mycket i det, även om det sällan är så enkelt. Ibland tänker jag att allt inte borde vara upp till individen jämt.

      Tipsa en vän