Med bara några få intensiva dagar kvar till söndagens val till Europarlamentet samlar sig partierna för att spurta. Allt för att övertyga de sista osäkra väljarna om att rösta på någon av kandidaterna på just deras valsedel. I ett val där valdeltagandet kommer att vara lågt spelar mobilisering och varje röst stor roll.

Även om mätningarna ska tas med stor försiktighet så ser det ut som att i alla fall ett parti får lämna Europaparlamentet medan ett nytt tillkommer. Junilistan som var förra valets stora sensation med över 14 procent av rösterna och tre mandat ser ut att bli utan denna gång. Att de skulle tappa rejält var på förhand rätt givet men att de ser ut att bli helt utan mandat är ändå lite överraskande med tanke på att den stridbare avhoppade socialdemokraten Sören Wibe toppar valsedeln. Men kanske är det så att hans bakgrund skrämmer borgerliga väljare och Marita Ulvskog räcker för att locka de EU-kritiska sossarna att inte byta parti som de gjorde 2004.

Om Junilistan dansade en mandatperiod så ser Piratpartiet ut att bli årets nykomling på dansbanan i Bryssel och Strasbourg. De etablerade partiernas taffliga hantering av integritets- och internetfrågor har gett Piratpartiet en spikrak väg in i parlamentet. På sportspråk kan sägas att de fått straffspark i och med FRA-lagen, Ipred, datalagringsdirektiv och de etablerade politikernas förmåga att springa den amerikanska nöjesindustrins ärenden i fråga om upphovsrätt. Alliansregeringen har drivit igenom det mesta av detta men Socialdemokraterna står inte heller fria från skuld. En hel del av det som regeringen nu genomfört var sådant som fattades beslut om i EU under den tid vi hade en s-märkt regering.

Ibland förenklas Piratpartiets framgångar till att handla om att de tagit de unga fildelarnas parti. Det är en del av förklaringen, men inte den enda. Integritetsfrågorna i ett vidare perspektiv med motståndet mot övervakningssamhället är också en viktig förklaring. FRA-lagen blev partiets katalysator till framgång. I ljuset av Piratpartiets förmodade framgång måste rimligen Centerpartiets ledning rannsaka sig själva. Centerpartiet var det parti som framgångsrikt snappade upp integritetsfrågan under förra mandatperioden. Väl i regeringsställning såldes frågan ut av partiledaren Maud Olofsson. Annorlunda hanterat hade Centerpartiet varit den naturliga hemvisten för många av dem som nu kommer att rösta på Piratpartiet. Om den nationella trovärdigheten numera är nära nollstrecket så finns lyckligtvis lite mer att hämta hos enskilda kandidater till Europaparlamentet som Lena Ek och Abir Al-Sahlani, etta respektive tre på centerlistan.

Det finns skäl att tro att Piratpartiet kommer att få mycket svårt att påverka ett endaste dugg i Europaparlamentet där faktiskt en hel del av de integritetskränkande förslagen passerar. Kommer de in är det dock en nyttig spark i häcken på alla dem som behandlat frågorna om den personliga integriteten som om de vore oviktiga. Bara det faktum att Piratpartiet kan hålla liv i frågan och skapa lite oväsen är värt en hel del.