Britten Nigel Griffiths bor i Bjärnum sedan 1996 och har arbetat inom olje-och gasbranschen i hela sitt liv. Idag varnar han för den rysktyska gasledningen som ska dras på Östersjöns botten. – Ingen vet vem som tar ansvar om det värsta skulle inträffa, konstaterar Nigel.  

Foto: PATRIC BERG

Han varnar för den rysktyska ledningen

Av Carl-Johan Bauler 22 JUNI 2009 15.01

BJÄRNUM. Nigel Griffiths, 65, inte bara jobbar i oljebranschen sedan 40 år. Jobbet är även hans hobby.
Men just nu är huvudfokus inte oljeindustrin. Nu är det rysktyska gasledningen Nord Stream som bekymrar honom.

– Svenska folket har all anledning att vara mycket orolig för gasledningen på Östersjöns botten, förklarar Nigel Griffiths som bor i Bjärnum.

Men vi tar det från början när det gäller Nigels jobb. Förenklat kan man säga att han är en riskbedömmare och rådgivare åt företag, organisationer, försäkringsbolag med flera när det gäller olje-eller gasprojekt ute till havs, så kallade offshoreprojekt.
Projekt som innebär stort risktagande när det gäller ekonomi, miljö och människor.
– Jag har jobbat på alla nivåer i branschen i 40 år. Jag vill inte kalla mig expert, det är så subjektivt vad man lägger in i ordet. Rådgivare är bättre, förklarar han.
Nigel bor med hustrun Eva i Bjärnum sedan 1996.

Hustrun arbetar som flygvärdinna åt amerikanska flygbolaget United Airlines.
I Bjärnum hamnade de av en tillfällighet, efter att ha bott många år i Kalifornien i USA.
– Vi bodde utanför Kristianstad men sökte något annat med plats för bland annat fem hundar. Jag körde runt och så fann jag vårt ställe i Bjärnum, berättar Nigel.
Att Nigel Griffiths intresserar sig för gasledningen på Östersjöns botten är ingen slump. Han är en hängiven sportfiskare och är också ordförande för MFA (Mörrum Fishing Association).

I den egenskapen och i egenskap av rådgivare åt offshorebranschen blev han inbjuden till Baltic Sea Regional Advisory Council (BS RAC) när deras exekutiva kommitté kallade till möte i Gdynia i Polen den åttonde maj. Organisationen sysslar med fiskefrågor med medlemmar på högsta nivå från samtliga Östersjöstater.

På agendan stod information från företrädare från Nord Stream eftersom fiskebranschen, såväl som miljöorganisationer med flera, är mycket oroliga för gasledningens effekter.
– Jag blev inbjuden för att ställa kritiska frågor. Men jag fick inga bra svar, konstaterar Nigel.

Han anser att projektet andas brist på professionalism. Dessutom oroar han sig för att ingen tycks ställa de svåra frågorna till Nord Stream.
– Vad händer om det värsta inträffar? Vem tar ansvaret om ledningen brister? Vem har kompetens att laga den?

Enligt Nigel finns inga svar på dessa frågor idag. Och så länge svaren uteblir, ska ledningen inte dras på havets botten utan på land.
Östersjön är ett mycket känsligt hav hårt belastat av föroreningar. Havet är dessutom soptipp för stora mängder ammunition, minor och dumpad senapsgas.
Nyligen hittades en milslång tysk minlinje från andra världskriget i Östersjön. Den så kallade Wartburgmineringen lades ut 1941 och löper sydost om Öland och bort mot den baltiska kusten. Hela minspärren omfattar drygt 1 150 minor och 1 800 svephinder. Det är ännu oklart om minorna ska oskadliggöras.

På mötet i Gdynia fokuserade Nigel på två stora farhågor: Oro för att aktören är ett samarbetsbolag där man delat upp olika arbetsuppgifter mellan en rad olika företag. Han har också flera invändningar mot själva gasledningen.
– En så pass grov pipeline alstrar mycket värme när gasen leds i den. Det finns stor risk för att värmen från ledningen påskyndar och frigör de föroreningar som finns på havsbottnen, befarar Nigel.

Sannolikt hade det varit betydligt enklare att bygga ledningen på land. Men det finns starka krafter emot detta. Processen kring markutnyttjande genom flera länder betraktas som allt för tidsödande och dyrbar.
Men Nigel Griffiths är ingen kategorisk motståndare till att dra ledningen på havsbottnen.
– Men bara om Nord Stream klargjort alla tänkbara aspekter kring säkerhet och miljö, resonerar han.

Ytterligare en försvårande omständighet är bristen på kompetens i länderna kring Östersjön när det gäller den här typen av anläggningar, anser Nigel.
Här finns ingen oljeindustri, ingen utrustning på nära håll och brist på kunnande om det värsta skulle hända.
– I sådana här projekt ska man alltid ställa sig frågan vad och hur gör vi om det värsta inträffar, det vill säga om ledningen går av och orsakar en massiv miljöförstöring. Vem och med hur mycket pengar ska exempelvis fisket och miljön kompenseras vid en olycka?

Nigel Griffiths befarar att Ryssland och Tysklands energipolitiska och ekonomiska motiv riskerar att överskugga säkerhetstänkandet.
Sveriges regering har ännu inte sagt ja till gasledningen.
Nigel Griffiths uppmaning är enkel:
– De svåraste frågorna måste ställas och de måste få ett tillfredsställande svar innan Sverige säger ja, förklarar han.

      Tipsa en vän