festivalberusning

Festivallivet och konventionerna

Min hjärna har egentligen stängt för sommaren och återkommer i september. Helst skulle jag vilja anlita en spökskrivare för alla mina journalistiska uppdrag under sommaren, för det blir ju så mycket mer ansträngande att dra slutsatser och snickra ihop formuleringar när hettan bedövar. På Peace and love-festivalen i Borlänge blev min hjärnkapacitet än mer decimerad, för då kombinerades värmen med kontinuerligt alkoholintag. Det var såklart en lättare katastrof för hälsan, men samtidigt gav det avslappnade, ociviliserade festivallivet mig några intressanta insikter.
Det bästa med festivaler är att man slutar att tycka saker är äckliga. Så fort man har bedövat hjärnans smutsrädsla-centra med en persikocider så kan man göra hur ohygieniska saker som helst. Hemma så brukar jag tvätta händerna när jag har åkt med kollektivtrafik eftersom jag är så bakteriefobisk. När jag anlände hem från festivalen var jag barfota, brun och invirad i ett lakan. Mina fötter var leriga av spontana bad i ankdammar och fyrtioentusen festivalbesökares vägdamm. Smutsrädsla måste vara någon slags nedärvd överlevnadsmekanism. Det är synd att den är så överflödig idag och får folk att tvätta bort varenda bakterie, vilket ökar risken för allergier hos barn.
På festivaler blir fyllan ett trivsamt normaltillstånd. När man har tagit sig upp för den jobbiga uppförsbacken då magen vänder sig i plågor av den giftiga etanolchocken så rullar man utför i en nedförsbacke av ljuv ignorans och självklarhet. Alkoholen bedövar konsekvenstänkandet och civilisationens tunna fernissa rinner av. De inlärda konventionerna löses upp och plötsligt är man inte längre rädd för att göra fel. Man förstår tillexempel inte alls det dåliga med att göra kullerbyttor istället för att gå, äta direkt med munnen från tallriken och ligga ned på golvet inomhus.
Visst kan sådant uppfattas som irriterande för de som befinner sig i närheten, men det tror jag mest beror på att människor är rädda för normbrytande beteende. Många av de sociala konventioner som har ingjutits i oss sen födseln är ganska överflödiga rester av urgamla religiösa normer baserade på auktoritetslydnad och jantelag. Varför är det exempelvis så fel att ta den sista kakan? Varför är det alltid så mycket bättre att sätta andras behov framför de egna? Naturligtvis är det bra att tänka på andras välbefinnande, men problemet är bara att många gör det i så stor utsträckning att de glömmer bort hur de själva mår. Särskilt kvinnor brukar göra så. Att strunta i konventionerna ett tag kan ge perspektiv på hur nödvändiga eller onödiga de faktiskt är.
Det här var några av mina briljanta insikter från en inspirerande festival. Nu ska jag återgå till min överhettade slow motion-tillvaro i trädgården.

      Tipsa en vän